Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 JOHN LANDQUIST
voro för öfrigt Björnsons politiska
intressen, att hans ungdoms omgifning i
honom såg den blifvande store politikern
och med misstro upptog hans debut
som författare. Och alltsedan på
inträngande förmaningar att vara trogen sitt
egentliga kall svarade han som till
Hegel: Først Borger, siden alt andet.
Ingen har varit mindre anfrätt än
Björnson af kulturens typiska sjukdom:
försvagandet, lossnandet af sambandet
mellan viljelifvet å ena sidan och
inbillnings- och tankelifvet å den andra.
Björnson har haft en robust och solig hälsas
jämvikt mellan känslolif och
handlingsmakt. Insikten och affekten fortledde
alltid till en frisk handlingsimpuls hos
honom, såsom det är hos den
fullkomligt oförstörda människan.
Bristerna, det falska och osanna, det
outvecklade och det onda han såg omkring sig
i människolifvet, det enskilda och det
offentliga, gaf honom ej grämelse och
tvifvel, men blott ökad handlingslust,
ökad glädje i denna värld, där så
mycket var att göra. Känslan är hos
poeterna ofta lik ett litet vattenfall i
skogsensamheten, onyttigt, strax förrinnande
i mossan Och jorden, men det svalkar
och fyller tystnaden med sitt melodiska
sorl. Hos Björnson var känslan den
breda och människovänliga flodens
brusande och mäktiga fors, som drar
kvarnarna, samlar husen till stränderna och
ger bröd och ljus och rikedom åt
människorna.
Bland de ord och verser, som först
rinna en i hågen när man tänker på
Björnson är denna både vekt och stolt
uttalade själfbekännelse:
Jeg levde mere end jeg sang;
jeg tanker, harm og jubel slang
omkring mig, hvor jeg gjæsted;
at være hvor det netop galdt,
det var mig nesten mer end alt,
som ved min pen blev fæstet.
Här ha vi Björnson helt och hållet:
hans öfverströmmande omedelbarhet, den
ljusa, stormiga och höga böljegången i hans
väsen, hans samkänsla med mänskligt lif
och all mänsklig kultursträfvan, hans
eldiga handlingslust, hans alltid
oförhindrade mod, hans strålande stridsglädje —
at være hvor det netop galdt! Han hade
den friska och fruktbara människans
obekymrade generositet. Och denna
sorglöshet i lifvets midt ger sångaren hans
makt: han fångar sol och skugga och
vindar, han hör folkets förtegna längtan,
ord och toner draga genom hans själ,
som den ensamme aldrig skall finna.
Og han, som tænker minst derpå,
men tør i lifvets slingring stå,
blir bedste folkesanger.
Björnsons dikt har ett omedelbart
sammanhang med lifvet, med hans
samtids stora lif. Den är dess samvetsröst,
den reser dess sanningskraf, den
gestaltar dess ideala sträfvan sådan han som
höfding och skådare såg den. Som all
dikt af vida sammanhang har den
oupplösligt förmält breda och omfattande
etiska motiv med den rent estetiska
skönhetsglädjen, som all stor och lifskraftig
dikt, utöfver den rena centrallyriken,
är den tendensdikt — hvaraf
naturligen ej följer det omvända att all s. k.
tendensdikt är vare sig dikt eller stor.
Just därför att Björnson är omedelbar,
lägger in hela sin breda, harmoniska,
vil-jebetonade personlighet i sin dikt är han
tendentiös. Tendensen hör med i lifvets
konkretion. Lika litet som människan
psykologiskt kan uppdelas i skilda, från
hvarandra afstängda förmögenheter, lika
litet kan någon diktare lyckas i den
abstraktionen vare sig af sig själf eller
sina gestalter att vara rent »estetisk».
Men tendensfri kallas den dikt som
utgår från de etiska ideer som så gått oss
i blodet att de ej märkas.
Tendensfriheten är efterklangsdiktens särprägel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
