Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
32 7
Slutscenen med den lakoniska kallelsen till
den verklige revisorn är af den rätta
dramatiska sorten, den är skickligt förberedd,
den kommer som ett åskslag från mulen
himmel, och den pekar fram mot en serie
reella obehag.
På samma teater gafs Otto Benzons
Fria händer, där den mycket kvicke
författaren, med en rättvisa som man väl
knappast når före medelåldern, serverar några
beska piller äfven åt de två förälskade,
som bli alldeles desperata af att höra att
de ej böra ta en så hög ton mot de
jobbande affärsmännen. Den lidelsefulla
damen råkar att vara gift med en tämligen
otreflig försäkringsdirektör, som kanske i
Frankrike skulle framkalla det bekanta
»ne pas tromper cet homme-là, ce serait
offenser le bon Dieu», men som i det
relativt sedliga Danmark ansågs kunna
fordra en viss uppriktighet af sin fru. Otto
Benzon är i likhet med Ibsen både
apotekare och psykolog och upptäcker med
sina kemiska reagenser humbugen äfven i
de allra mest utspädda lösningar. Stycket,
skrifvet ett par månader före Alberti-affären
— »det har funnits tappre före
Agamemnon» —, belyser hur svårt det är att säga
sin mening, då man ej har händerna fria.
Palle Baj sjunger ut på bolagsstämman om
all den finansiella tvifvelaktighet han fått
se och känner sig dubbelt sund och
öfversvallande vid tanken på den vackra fru
Sonja, som älskade honom. I stället för
siffror skrifver han på det framför honom
liggande pappersarket en glödande dikt till
sin förtjusning och inflätar t. o. m. hennes
dyrbara namn, men det blef honom dyrbart
i flera afseenden, ty hennes bror fick fatt i
manuskriptet och betvang honom med en
af herr Personne förträffligt spelad
öfverlägsenhet, där jobbarens själfironi var ett
försonande drag. Så blefvo äfven hans
händer bundna och han fick lämna den vackra
frun.
Säkert tänkte många i salongen: Jaså,
tyckte han ej om henne så mycket att han
ville offra allt, då var det icke mycket med
kärleken, ty under det man anser ett minimum
af ömsesidig högaktning vara lagom för
att konstituera ett lyckligt äktenskap, så
anses den utomäktenskapliga kärleken, som
ej är beredd att offra lif, ställning och
förmögenhet, vara alldeles undermålig,
åtminstone på teatern. I dagliga lifvet är
Fot. F. Flodin.
GERDA LUNDEQVIST SOM MARIA STUART.
man väl något mindre pittoresk och något
mera rättvis i sin uppfattning, mest kanske,
då det gäller en själf.
Den 14 juni 1800 gafs Maria Stuart
i Weimar »med så stor succés som jag
kunnat önska mig», säger Schiller. Sista
akten, skrifven på hertigens slott Ettersburg,
är kanske väl lång. Särskildt afskedsscenen
har en nästan operaartad uttänjning, men det
mäktiga stycket innehåller gripande scener,
det må nu vara hur som helst med den
historiska sanningen, och Schiller må ha
gifvit vika för det allmänmänskliga eller
åtminstone manliga felet att förlåta en
vacker kvinna litet för mycket, af betydande
kraft är i alla fall isynnerhet mötet mellan
de två drottningarna, där Elisabets afund
och hat mot Marias företräden som kvinna
lyser igenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
