Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edward VII. Af C. J. Engström. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
C. J. ENGSTRÖM
artad verklighet: det Brittiska Riket.
Hvad som fanns var konungariket Stora
Brittanien och Irland med dess kolonier,
men icke the Empire, imperiet, eller, om
man vill, kejsardömet. Men här voro
Victoria och Albert mera framsynta än
det allra största flertalet af sina
undersåtar. »Det är», skref prinsen-gemålen
till baron Stockmar, »en sällsam och
anmärkningsvärd omständighet, att nästan
samma vecka som den äldre brodern
öppnar den stora bron öfver San
Loren-zofloden i Kanada, lägger den yngre
grundstenen till en vågbrytare i
Kapstaden. Hvilket tecken är ej detta på
den brittiska stammens framträngande
och utvidgning i världen!» Bland alla
grundstenar vid denna färd lades således
äfven åtskilliga, på hvilken den blifvande
empire-builder’n en gång skulle komma
att bygga.
Hans andra närmast följande resor
kunna förbigås. De höra till det mera
vanliga slaget: utflykter på kontinenten, en
färd till det heliga landet och Egypten,
o. s. v. Lika liten möda kräfver skildringen
af hans akademiska lärdomsbana, som ej
satte några outplånliga spår vare sig
i hans eget eller de universitets lif, där
han bedref sina studier. Trots det
fullkomliga systemet blef han aldrig
egentligen något humanistiskt ljus af den
allsidigt skinande Simplicissimussorten:
»Hvad skall jag ta mig till i dag? Skall
jag dikta eller måla eller lösa den
sociala frågan?» Så vidt vi veta kan hans
minne fullständigt fritagas från hvarje
ansats till dikt, tafla eller afhandling.
Det enda inlägg historien upptecknat
från hans vistelse vid lärdomssätet i
Edinburg är en anmärkning till en professor,
som föreläste för honom om de stora
elisabetanska sjöfararne, särskildt Raleigh:
—- Hvarför glömde ni att omtala
Raleighs mest betydelsefulla gåfva ät
sitt folk, sir?
— Hvilken då, sir?
— Införandet af tobaken, var
prinsens minnesvärda svar. Man ser honom
redan i andanom med den tjocka svarta
historiska cigarren, som aldrig lämnade
hans mun eller hand på någon karikatyr
från senare år. Det är möjligt att intet
mänskligt var främmande för en så djupt
mänsklig natur. Men säkert förstod han
sig bättre på tobak än på Antigone, så
vida det inte fanns någon Antigone i
hans kapplöpningsstall. Ty han älskade
äfven andra lifvets påtagliga realiteter, god
sport och praktiskt landtbruk, hästafvel
och franska romaner, äfven när de voro
mera lätta än goda. Det samma, har
man påstått, gällde den franska kvinnan.
Trots drottningens önskan var hati
verkligen både till kropp och själ mycket olik
sin fader. Men i ett afseende hade han
ärft honom. Han ägde samma
uppriktiga vänlighet gent emot människor och
förmåga att vinna dem, samma
gentle-mannalika uppträdande, både det ena
och det andra dock, efter hvad det vill
tyckas, långt mera enkelt och okonstladt
än hos fadern. Och det kom honom
väl till pass när denne plötsligt afled
och prinsen af Wales vid tjugoett års
ålder kallades att öfverta den drygaste
delen af hans representationsskyldigheter.
Och nu börja grundstensläggningarna
på allvar. En oändlig oräknelig rad
under fyrtio år från 1862 till 1902. I
nästan hvartannat nummer af de
illustrerade veckoskrifterna se vi honom
med handsken i ena handen och
mur-slefven i den andra år ut och år in,
inledande och afslutande decennier och
mansåldrar i samma hopplösa kretsgång
som de indiska världstidernas obrytliga
ring — medan ynglingens glesa skägg
spirar fram, växer ut och blir manligt,
blir polisonger, blir åter helskägg, blir
yfvigt, blir kortklippt, blir grått och
glest igen och byxorna förvandlas från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
