Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lyrik och epos. Af Anna Maria Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRIK OCH EPOS
613
lifvets frön och att skapa fritt
rosor ur tigande smärta,
barn, det är gåtan af lifvet och är
växa i lärdom och lycka.
Härlig är den som sin törnkrans bär
stoltast då taggarna trycka.
Liksom Karlfeldt till en början fick
höra att han efterliknade Fröding och
man först småningom kom underfund med
huru fullt ursprunglig hans diktning var,
så har i sin tur Carl Larsson i By
blifvit kallad en Karlfeldts efterföljare.
Äfven här torde det dock gälla, att
likheterna hufvudsakligen bero på ämneskretsen
samt på en viss frändskap i temperamentet.
En olikhet i kynnet emellan dessa båda
dalaskalder lägger man dock strax märke
till: det är den betydligt ljusare timbren
i den yngres röst. Beror månne den
gladare durklangen, den mer hoppfulla
och harmoniska synen på lifvet hos Carl
Larsson i By — äfven jämfördt med
Karlfeldts tidigast publicerade dikter — därpå
att han förblifvit vid den fädernegärning
och den fädernebygd, som Karlfeldt så
ofta besjungit och stundom med tonfall af
ett visst manligt svårmod? Eller är månne
den unge dalaskaldens soliga och
handlingskraftiga lifssyn ett af de varsel man
stundom tycker sig skönja om en
inbrytande tid af en starkare och sundare
idealitet än som på länge gjort sig gällande
inom litteraturen och det offentliga lifvet?
Huru som helst — det är en glädje att
lyssna till de på en gång ljusa och
varma tonerna i Carl Larssons i By
diktning. Och ehuru jag visst icke vågar
mig på att förutsäga, att han skall utveckla
sig till att bli en lika betydande skald
som Karlfeldt, så synes det mig dock vara
en utan gensägelse framstående
skaldebe-gåfning som möter oss i hans hittills
utgifna dikter. Så t. ex. i den vackra »På
Strandmora klint» med dess stämningsrika
begynnelseackord:
Åsar bortom åsar i allt ljusare blå färg;
sjöar bortom sjöar och berg bortom berg.
Milsdjupa dukar af solskensmättad skog
med insprängda körtlar af jord under plog
och med sina innerliga tongångar i slutet:
En saga varder rodden öfver älfvens breda band
rakt in i solgångsljuset och skuggorna vid strand.
I skymning gå vi hemåt och sjunga hand i hand
och glädjas intill tårar åt vårt vackra, vackra land.
Blott en skorrande ton finner man i
dessa dikter; det är i »Unga krafter»,
där det heter:
På bergen i landet borgar och slott
stå grå mot ljusa skyar.
Där lefva troll och dvärgar flott
på must från landets byar,
där blod är billigt och godt.
Om man är stolt öfver att tillhöra
svensk bondestam, öfver att vara, såsom
Carl Larsson i By med berättigad själfkänsla
uttrycker sig, »af urgammal plöjare-adel»
— är det nödvändigt att därför se med
hätskhet på alla andra samhällsklasser och
ringakta all gärning utom plöjaregärningen:
Amalia Björck har haft oturen att främst
bland sina »Trotsare och längtare» få in
sina jämförelsevis svagaste dikter. Det är
icke underligt, att Absaloms öde lockat
hennes diktarhåg, icke underligt, att hon
gripits af hans syster Tamars sorgefulla
öde, men det är ej heller att förundra
sig öfver, om hon misslyckats i att gifva
dessa åldriga sägner deras rätta gestaltning.
Den dystra sagan om Amnon och Tamar
kan helt enkelt icke berättas på mer än en
sätt — och det är det sätt på hvilket det
förtäljes i andra Samuelsboken, som så
kärft, så ordknappt och så åskådligt ger
denna historia i all dess grymma, nakna
brutalitet. Att författarinnan tvekat att
förtälja historien med den
gammaltesta-mentlige författarens ohöljda realism
undrar man icke på, men då hon ej i stället
diktat in något nytt, kan det inte hjälpas
att hennes redogörelse för den tragiska
historiens innehåll blifvit något
knapphändig och torr. Hon har äfven öfverhoppat
skildringen af Absaloms list före upproret,
då han vid Jerusalems portar bemödar sig
om att vinna folkets hjärtan. Troligen
har detta drag af slughet tyckts henne
icke riktigt passa in med den dystert
storslagna hjälteskepnad hon velat teckna.
Men nu kommer meddelandet att Absalom
gör uppror mot sin fader häpnadsväckande
oförmedladt. Öfverhufvud ger dikten
intryck af ett utkast. Sak samma med den
andra berättande diktcykeln »Drottning
Vasti». Också här förstår man godt
ämnesvalet : man förstår att författarinnan
hyser’ betydligt mer sympati för den stolta
drottning som föll, därför att hon höll
på sin kvinnliga värdighet, än för den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
