Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Jean Jacques Rousseau. Till hans tvåhundraårsdag. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
JOHN LANDQUIST
hjälper det till slut att han är moraliskt
än så tvetydig, ja underhaltig, att han
psykologiskt icke är normal, att han
litterärt knappast borde få räknas bland
klassikerna . . . Hans ödesdigra inflytande
kan ju ända inte förnekas, han blir
därigenom bära en ännu mera gåtfull
makt, ju mindre man gör honom, dess
enormare och fruktansvärdare blir han ...
Otvifvelaktigt — Rousseaus väsen
äger någonting mystiskt, hans
lefnadslopp något underbart som stiger upp för
hvar och en som fördjupar sig i hans
historia. Han är en af de utvalda
människor hvilkas lif trotsar all beräkning,
hvilkas framtid blef större än de själfva
någonsin kunnat djärfvast drömma och
ana. Det hvilar någonting oafsiktligt
öfver Rousseau som tjusar och väcker
förundran, det , finnes en skenbar
tillfällighet i uppkomsten af hans verk,
som sedan i dess verkningar löser ut
sig för eftertanken i en likaså
skenbar öfvermänsklig planmässighet, i ett
suveränt segertåg, som alltjämt fortsätter
efter hans död. Hur mycken ära och
namnkunnighet han än själf upplefde,
så har han in i det sista aldrig förstått
hur mäktig hans betydelse var och skulle
blifva. Han är ett af historiens stora
X. Urmakarsonen, som en kväll vid
solnedgången i sin ungdom drog från
Geneves stängda portar bort i den vida
världen, som hägrade för hans fantasi
och hvars gränslösa storhet drog hans
hjärta, längtande till det gränslösa, till
sig, han drömde därvid icke olikt andra
sagonärda gossar att bli en prinsessas
älskade och att röra sig i slottets salar.
Men icke anade han och ingen som
mötte honom anade hvilken
världshistorisk vandring ynglingen med de varma
och drömmande ögonen den kvällen
företog till den goda prästen i Confignon.
Prinsessan vann han aldrig, inte därför
att han ej senare skulle varit i tillfälle
att vinna henne, men därför att han
nu med fruntimmer aldrig kom sig för.
Slottet fick han däremot tillfälle nog att
röra sig i, men inte drömde han att
det märkvärdiga med hans vistelse på
slottet skulle bli att han skulle längta
därifrån . . . Öfverhufvud taget blef
ingenting som han drömt, denne drömmare
och längtare — det blef alltid bära ännu
större och märkvärdigare. Medan han>
den unge vagabonden, planlös ströfvade
på vägarna i Italien, i Schweiz, i det
vackra Frankrike, medan han satt på en
sten vid vägen och hans öga rördes till
tårar öfver bergens skönhet — dessa
berg som människorna i historien hittills
honom ovetande funnit så fula och
ödsliga — medan han drömde sina
obestämda drömmar öfver sjöarnas
evärd-liga blåa friskhet, medan han fridfullt
sof i murnischen vid vägen i
rosenträdens doft under näktergalens sång —
så spann ödesgudinnan af honom osedd
hans lefnads väldiga lott. Men en dag
slutligen, när han redan hunnit bli 38 år
gammal, tar hans snille honom i
besittning — en inspiration som räcker i tolf
år — och han talar i en gudomlig yra
med vältalighetens eldtunga sina stora
verk.
Rousseau är såväl genom sina öden
som sin begåfnings karaktär en
enastående figur i tankens historia. Bland
filosofernas tvenne hufvudgrupper,
intuitions- och begreppsfilosoferna, är han
ett af historiens mest utpräglade och
påtagliga exempel på den förra typen.
Intuitionen själf framträder hos honom
i ett ursprungligare stadium än eljes
filosoferna ha sig bekant. För
Schopenhauer, en af de filosofer som både
mest uppmärksammat och själf mest
arbetat med intuitionen var den
geniala åskådningen något apart, en
särskild gåfva och den framträdde för ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
