Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Fredrikson 1832—1912. Af Emil Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FREDRIKSON
6i5
Fot. Gust. Joop & C:o.
OCTAVE DELACROIX I »S. K.
HEDERSMÄN.»
fick han en försmak i smått af hvad som
väntade honom, här var han tidigt primus
inter pares bland aktörerna och af deras
förtroende kallad till ledare. Nationsteatern
saknar liksom Shakespeare-tidens teater
skådespelerskor, men i den dåvarande
lands-höfdingens hem spelades societets-spektakel
med ett intresse, ett allvar och — en
framgång som vår tid med sina lättare
kommunikationer och sitt brådskande lif ej
skulle ha tid till. Landshöfdingens döttrar
voro särskildt intresserade — i deras
stordåd att på teatern uppföra Sofokles’
»Antigone» deltog Fredrikson som budbäraren
— — och redan tidigare spelade han de
manliga hufvudrollerna i Scribes m. fi.
komedier mot systrarna Mathilde, död för
några år sedan som grefvinna De la Gardie,
och Lotten von Kræmer, den åldriga och
varmhjärtade författarinnan som ännu
lefver. Bland de andra »skådespelarne» i
slottets salonger omtalas Frithiof Grafström,
sedan ordensbiskopen, C. R. Nyblom och
Victor Sjöberg, hvilken sedan blef en mild
och fin teaterkritiker i Stockholmspressen.
Så blef det allvar af leken, och den 4
nov. 1862 debuterade han på Kungl, tea-
tern i »Min tants planer», mot Zelma
Hedin. Debuten utföll lyckligt, och hans
första kontrakt blef gällande från den 1 jan.
1863. Han intog genast i repertoar och
konstnärligt anseende den plats som — när saken
ses från vår nuvarande synpunkt — stod
öppen och väntade på honom, en ny
kunglig teater kom till stånd för att bilda en
lämplig ram kring den särskilda art af
dramatisk konst, som låg honom och
samtiden mest om hjärtat. Han har i full
vi-gör och verksamhet som skådespelare och
scen-ledare öfverlefvat både den teatern och
den smakriktningen och har på senare år med
modernare konst löst modernare uppgifter
på andra scener i hufvudstaden samt på
många och långa turnéer öfver allt vårt
land. Det kan vara mången ett underligt
tal detta, att Fredriksons konst skulle ha
följt med tiden och blifvit modernare, »han
är sig ju alldeles lik», tycker man. Men
jag tror ända att om någon nu
genomläser »Dagtingan» eller »Så kallade
hedersmän» och jämför dem med t. ex.
»Disciplin» och Schnitzlers »Släktingar» (för att
välja bland hans allra nyaste skapelser),
skall han märka, hurusom uttrycken och
hela lifsskildringen på scenen blifvit så helt
RYTTMÄSTAR KURT I »DAGTINGAN».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
