Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska musikförhållanden under 1912. Af Andreas Hallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
ANDREAS HÅLLEN
Julias, Margaretas och Mimis (Bohéme)
partier en ung fransk sångerska, m:me
Jeanne Campredon från stora operan i Paris.
Hennes röst var visserligen ej voluminös,
och det franska vibratot ingalunda
rekommenderande till efterapning, men genom
intelligent musikalisk fraseringskonst,
uttrycksfullt spel och charmant apparition
lyckades hon vinna en succés, som
föranledt styrelsen att ånyo engagera henne
kommande vårsäsong.
Den framstående tyske Wagnersångaren
Heinrich Knote, som förra säsongen med
allsidigt bifall gästade Stockholm, uppträdde
ånyo under november månad i
»Nibelung-cykeln», »Mästersångarna», »Tannhäuser»,
»Aida» m. fi.
Vid vårsäsongens slut lämnade den
österrikiske tenoren hr Kirchner sitt
engagement vid operan, och herr Schwebach
har nu öfvertagit de flesta af hans roller.
Om denna sångares afgång ej kan betraktas
som någon kännbarare förlust, så mycket
mer måste hvarje operavän beklaga, att
det icke lyckats operastyrelsen att
kvarhålla en sådan kraft som fru Julia Claussen.
Med sällsynt energi under fortsatta
målmedvetna studier har hon utvecklat sin
talang och intager en rangplats bland
nutidens sångerskor, som äfven i utlandet
så senterats att hon nu anträder ett
fördelaktigt engagement vid den
välrenommerade operan i Chicago, hvarest hon får
uppträda i en ensemble af celebriteter.
Det finnes väl dock personliga förhållanden
som skulle kunna föranleda den utmärkta
artisten att återvända till Sverige, och man
kan således hoppas att i icke allt för
aflägsen framtid åter få hälsa henne
välkommen på vår operas scen.
Af våra större körföreningars verksamhet
under 1912 vill jag blott i korthet
omnämna Musikföreningens tredje konsert i
april, då en värdefull nyhet uppfördes,
nämligen det stora oratoriet »Zø vita
nuova» efter Dantes dikt, med musik af
Ermanno Wolf-Ferrari. Kompositören
har här funnit en lycklig kompromiss af
gammal stil med användande af nutidens
alla nyvunna uttrycksmedel. Man skulle
kunna säga att verket genomandas af en
arkaistisk vilja, ett bestämdt anslutande till
de stora mästaridealen Palestrina, Bach,
Gluck, Beethoven. Men äfven
Gregorianska melodier äro inflätade i de sällsynt
välgjorda och klangfagra körerna, och i
den ypperliga kontrapunktiska tekniken
spåras hans lärare Jos. Reinbergers i Munchen
inflytande. Ferraris musik är alltigenom
präglad af en mindre vanlig adel
uppfinning, som trots påtaglig eklekticism
dock är af öfvertygande spontanitet och
en okonstlad uttrycksfullhet, som verkar
hjärtegripande på de åhörare som härför
ha den innerliga medkänsliga
mottaglig-ligheten. Här finnes intet af modernt
originalitetsjäktande eller anspråksfullt
stor-hetspockande, utan allt verkar omedelbart
stämningsgifvande. Instrumentationen är
mycket välgjord, endast med tillgodogörande
af de enklaste medel. Verket är i hög
grad intresseväckande och väl förtjänt att
af våra svenska körföreningar beaktas.
Stockholm i nov. 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
