Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molly Rohtlieb. En kvinnlig kulturodlare. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
CARL G. LAURIN
som ytterligare stärktes genom familjens
både stora och valda umgänge.
Det fanns intet blåstrumpemässigt eller
osundt i det bildningsintresse, som hos
Molly Rohtlieb blef till passion, till nobel
passion kan man kanske säga.
Hon var alldeles fri från pjosk och
pedanteri och hade intill sena åldern
bibehållit den ypperliga lefnadsmaxim, som hon
själf påstod sig ha tillämpat: arbeta
grundligt och roa sig grundligt. Hon hade från
början och till det sista den friska aptit på
lifvet, som är utmärkande för den andliga
hälsan, hon vämjdes blott vid den lösa
maten.
Molly Rohtlieb hade, som vi alla, les
défauts de ses qualités, och det låg en
liten nyans af i mina ögon mycket
sympatisk högfärd i den ton, med hvilken hon
uttalade orden »bildning» eller »gebildet»,
och ett af hennes älsklingscitat voro
Eleonoras ord i Goethes Tasso:
Ich freue mich wenn kluge Männer sprechen,
dass ich verstehen kann, wie sie es meinen.
Hon ville då nog ej bara lyssna utan också
ha ett eller helst flera ord med, och om
ordet »tala är silfver» är sanning, så har
hon för sina lärjungar och vänner varit en
särdeles gifvande silfvergrufva.
En konst, som ej är mycket spridd men
som förtjänar att vara det, behärskade hon
nästan till fullkomlighet. Hon kunde läsa.
Stora böcker, tunga böcker, lärda böcker
läste hon, och tyckte hon om dem blefvo
de omlästa, de viktigaste ställena afskrifna
och sedan diskuterade och kommenterade.
Ej ens som lärarinna hade hon det
ringaste docerande. Hon endast brann af
ifver att andra skulle få samma glädje som
hon af den svenska och utländska
litteraturen och nödgade med mildt,
välsignelse-bringande våld de vankelmodiga och
klentrogna in i den salighet hon själf erfor vid
läsningen af fullviktiga böcker, de må nu
varit svenska, norska, tyska, franska eller
engelska.
Är det ej en kärnpunkt för en lärare
att fa de unga att läsa, att begripa att
språken blott äro medel för att hitta den
formel, som öppnar våra ögon för de
hemligheter om lifvet och skönheten, som finnas
mellan böckernas pärmar. Hon föraktade
ej i språkundervisningen den grammatiska
ryggrad, af hvilken hon själf noga kände
hvarje benkota, men hon visste, att lifvet
var det viktiga, d. v. s. här läsandet af
Geijer eller Bismarck, för att taga ett par
olika typer för hvad hon särskildt
beundrade, och ett sådant läsande, genom hvilket
man såg hur det individuella och nationella
bildade de rötter, ur hvilka deras
kärnfriska gestalter växte upp.
Hon hatade ideologer nästan lika mycket
som Napoleon gjorde, och det »snabba
känslotänkandet», som nog i häftiga, skall
man säga kvinnliga eller bismarckianska
sym- och antipatier utmärkte hennes
omdöme om personer, var henne då det gällde
statliga eller vetenskapliga synpunkter lika
motbjudande som nationalgarden voro det
för fältmarskalken Helmuth von Moltke, en
annan af hennes största favoriter.
Hon läste och reste, hon talade och
sydde med samma energi och grundlighet.
»Wenn ich reisen konnte wollte ich
viel-leicht weit reisen aber sicher breit», var
ett kärnord, som hon ofta upprepade. Det
fanns på 1700-talet en »Lehrbuch der
Apo-demik», Resandets teori. I den vetenskapen
kunde Molly Rohtlieb söka professur. Till
en början hade hon die Vorfreude, af
hvilken hon kunde njuta som ett barn. Under
själfva resan drog hon nästan jublande
valuta af allt. Kyrkobesök och teaterbesök,
naturskönhet och museer och ej minst af
nya bekanta. Jag minnes från en resa hur
häpen en tysk herre blef öfver hennes
explosioner af harm eller hänförelse på en
tyska, där allt var felfritt utom uttalet, i
hvilket man tydligt hörde de svenska ljuden.
Hennes resor i Tyskland, Österrike, Schweiz,
Danmark, Norge, Frankrike, Holland och
Belgien blefvo sedan ett kulturkapital, som
sannerligen ej blef räntelöst hvarken för
henne eller hennes lärjungar. Det var med
saknad hon tänkte på att hon aldrig fick
se Italien, och det var med en lustig men
rättmätig förargelse hon berättade om en
stor svensk bagare, som »såg Rom på tre
dar och ’gubben’ (Michelangelos Moses)
också». Det var särskildt Goethes och den
preussiske diplomaten Bunsens
Romabeskrif-ningar som gladde henne, men kanske
allramest drogs hon med kvinnligt intresse
för det personliga till de resebref från Rom,
som förekomma i »Die Familie Mendelssohn».
Hon talade om Mendelssohns, som om hon
varit släkt med den genomkultiverade judiska
Berlinfamiljen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
