Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En brefväxling mellan två konsthistoriker. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BREFVÄXLING MELLAN TVÅ KONSTHISTORIKER
461
skall vara färdig att sättas i gång i
samband med 400-årsdagen af Bramantes död
i Rom, den u mars 1914. Denna
monografi blir på samma gång ett monument
öfver Bramante och forskaren Geymüller.
Efter inledningen följa själfva brefven, och
nu är det Burckhardt som fångar läsarens
intresse i främsta rummet, ty det vida
öfvervägande1 flertalet bref äro af hans hand.
Dessutom är ju hans personlighet af ännu
större mått än Geymüllers och i synnerhet
tack vare Cicerone mera allmänt känd än
dennes. Till sin hufvudsakliga del röra
sig dessa bref om konst-matematik, ifall
uttrycket tillåtes, det vill här säga
detaljfrågor från det konstområde, som var
gemensamt för de båda lärde, den italienska
renässansarkitekturens formproblem. För
specialforskaren torde här vara mycket af
intresse att hämta, icke minst beträffande
de båda korrespondenternas lifliga
uppskattning af de senare renässansmästarnas
eller börjande barockarkitekternas, en
Palla-dios, en Vignolas och andras verkliga storhet
och betydelse. Lustigt och karaktäristiskt är
här Burckhardts föraktfulla yttrande om ett
mångbeprisadt modernt byggnadsverk som
Garniers stora opera i Paris:
»Palladio skulle med hälften af de pengar, som
er Grenier* brukat för sin gudsjämmerliga Grand
opera, ha åstadkommit ett underverk utan like.»
Men det största intresse erbjuda dessa
bref genom den inblick de lämna i
förhållandet mellan de båda vännerna samt i
Burckhardts hela personlighet för öfrigt.
Geymüller ägnade den äldre forskaren och
vännen en tillgifvenhet och beundran, som
närmade sig dyrkan. »Jakob Burckhardts ricm
i Basel förekom mig*, säger Geymüller,
•»som jordens medelpunkt, som attraherade
oss, renässansens borgare och tjänare. På
honom tänkte jag i första rummet, när jag
skref mina verk». Och Burckhardts
Cicerone, hvars första upplaga utkom 1855,
har haft en oerhörd betydelse för
Geymüllers såväl som för Lübkes och hela den
yngre generationens uppfattning af
italiensk konst. Han nämner Burckhardt såsom
i en af de få, som förstått skrif va om konst
på ett konsten värdigt sätt» och kallar
Cicerone »en samling juveler».
Burckhardts »gyllene ord, säger han, äro,
när de läsas inför själfva mästerverketi,
Sic, förvrängningen afsiktlig.
som en ädlare ram, som juveler, hvilka
genom sin glans låta konstverken stråla i
ännu högre ljus och sväfva som stjärnor
öfver verken». Burckhardt å sin sida
bemöter Geymüller med denna lugna, gärna
humoristiska förtrolighet, denna öppna och
tacksamma beredvillighet till tankeutbyte,
som äro den verkliga vänskapens
kännetecken, och hur högt han skattar den yngre
vännen som vetenskapsman, det visar snart
sagdt hvarje rad i denna 30-åriga
korrespondens.
Det porträtt af Burckhardt intime, som
brefven och Geymüllers talrika
anteckningar om sin vän tillsammans teckna, är
fängslande och vördnadsbjudande. Man
ser mannen med det skarpt utpräglade
skulpturala hufvudet, hvars typ Geymüller
med rätta jämför med Donatellos berömda
»Zuccone», Kung David-statyn på
Florens-domens kampanil, man ser honom, den
otroligt flitige arbetaren, framförallt lutad
öfver sitt kära skrifbord. »Aldrig under
de 33 åren af vår bekantskap, vid hvilken
timma det än måtte vara, har jag träffat
honom annat än vid hans arbete vid
skrif-bordet», betygar Geymüller. Och han
tilllägger: »Burckhardt nöjde sig ej med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
