Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
CARL G. LAURIN
Fot. F. Flodin.
LARS HANSSON SOM HENRICH I DEN
POLITISKE KANNSTÖPAREN.
arna i Windsor». Det kunde vara lustigt
att se hur den pjäsen kunde se ut. Nu var
det den jämnt 250 år före operan av
Shakespeare skrivna originalfarsen som
uppfördes. År 1599 skrattade drottning Elisabeth åt
det av henne beställda skämtet med
Falstaff, denne komiske gigant i alla avseenden,
som hade väckt ett sådant jubel i
skådespelet Henrik IV. I Muntra fruarna i
Windsor är han ej lika omedelbart rolig. Här
ha han och alla de andra personerna
blivit farsfigurer, där, som i de nutida
farserna, traditionella trics och omöjliga
situationer något nedstämma sådana, som fordra
metod i galenskapen. Stycket är i alla
fall skrivet av världens störste
teaterförfattare, och det är ej bara reverentia om man
säger, att det, sett i historisk belysning,
ännu efter sekler är en rolig fars. Men
det är ingen lätt sak för skådespelare att
sprudla på ett naturligt sätt, särskilt
skrattet måste klinga fullt äkta, utan någon falsk
biton, för att ej göra åskådarna ledsna.
Här, där det skrattas på scenen från ridåns
uppgång till dess nedgång, ställas nästan
omänskliga fordringar på de uppträdande.
Man är ofta i ovisshet vilken tidsmiljö
bäst passar de Shakespeareska skådespelen.
Visserligen var ju Falstaff samtida med
Henrik IV, vilkens dotter Filippa blev
olyckligt gift med Erik av Pommern och dog i
Vadstena. Men litteraturhistoriker ha
påpekat, att Shakespeare helt och hållet förlagt
pjäsen till drottning Elisabeths tid och till
och med talar om »our radiant queen»
på Windsor.
Det hade gett ett stilfullare intryck om
alla burit dräkter från det slutande
femtonhundratalet. Nu voro de flesta dräkter
från år 1400 till år 1600 representerade.
Första akten, som gavs med sällsynt kläm,
var roligast. Det myllrar av dråpliga
dum-snutar, lymlar och slammertackor, och sir
John är världens väldigaste driftkuku. De
muntra fruarna Page och Ström — varför
har mrs Ford döpts till Ström både i Sverge
och Danmark? — ha en både borgerlig och
engelsk förtjusning att få frossa i
skrattsalvor och dygdig harm. Hela stycket är
kanske roligast för de enkla själar, som
jubla särskilt mot hårdhänt gyckel och hade
hoppats på en akt till, då Falstaff tjärats
och rullats i fjäder, och vilka likt sir John
erfarit en lätt oro för nissarna och älvorna
i skogen. Men det finnes också en annan
sorts intensivt njutande åskådare, och det
är de få som verkligen känna till varje
aktuell anspelning, varje kulturhistorisk
detalj och hur lärda och litterära de än äro
i alla fall kunna njuta av poesi, och på
dessa utvalda var jag, det erkänner jag,
litet avundsjuk, då jag vid Windsorskogens
bryn tittade in bland ekstammar och
ormbunkar bland all den frodiga växtligheten
och skymtade det blommande och blodiga,
som Shakespeare skakat fram ur sitt
outtömliga ymnighetshorn.
Fru Page, fru Erastoff, och fru Ström,
fru Appelberg, voro kanske litet ansträngt
muntra, men Falstaff, herr Åhrén, spelade
med sin naturliga fina smak, måhända dock
med för litet kraft. Även för den groteska
komiken gäller visserligen den helleniska
maningen att så med handen och ej med
säcken, man i alla fall, om Dionysos’ gåvor
strömmat så rikligen genom sir John, så
borde det också följt med ett stänk av den
gudomliga yran.
Varför trängdes man under majaftnarna
på Intima teatern, vars spatiösa rymlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
