Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Till hembygden. Av Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
TILL HEMBYGDEN
Sotiga jättar gå där i skjortan med släggor och tänger,
kärnfolk med armar av järn och hy av rödaste koppar,
bergsmännen själva, de myndige knapar, och drängarna deras. —
Känn — å, känner du doften i skogen, lukten av milrök!
Friskare vällukt flödar väl ej ur sagornas lustgård,
renare stiger väl ej en rökelsesky mot ett tempels
luftiga valv än om vintern den fjärran ensliga milans
blånande rök mot en gyllene kvällsrymd stiger ur skogen! —
Ja, det var då. Nu är allt förändrat. Människofötter
trampa väl sällan den grönskande mattan på skogarnas vägar.
Glesnat ha milorna, rasat har åldriga kolarekojan.
Skogen begraft både bäckarnas skvaltor och åarnas hyttor,
mäktiga masugnspiporna stå som ruiner av borgtorn.
Hjulen ha stannat, blästerns bälgar ha slutat att flåsa,
hamrarna tystnat, gapande gruvhål stå fyllda med vatten.
Kopparröken ej lägrar sig mer över vintriga dalen,
borta är rostgrop och ugn och rivna kolhus och bokhus —
borta de myndige knaparna själva och drängarna deras.
All min musik är förstummad, förbytt till ett klanglöst och själlöst
larm från döda maskiner i tungsamt fula fabriker,
byggda av främlingar — främlingar själva i bergsmännens bygder.
Dock vill jag tro, att än finns järn i malmberg och muskler,
tro att ännu små vänliga dvärgar i Bergkungens salar
smälta vår gråsten till koppar och guld och smida av skarnberg
klara kristaller, ädela stenar och allsköns klenoder.
Än vill jag vänta en skymt av Bergfrun, dårande fager,
tro att hon ger sina skatter till landets gagn och förkovran,
skänker oss redskap till fredlig id och vapen i faran! —
Hembygd, uråldriga mark av mull över glimmande gråberg!
Djupt och fast min stam står rotad bland hällarna dina,
trenne sekler och mer kan jag följa dess rötter i jorden —
ringa ett skott är jag själv på en av dess yttersta kvistar.
Än vill jag tro, att kärnfrisk och grön den må stånda i sekler,
suga sig kraft ur malmernas svällande ådror och körtlar,
dricka sig hälsa ur skogarnas källor och sorlande flöden —
välvas allt vidare, hemgårdens vårdträd, och växa allt högre,
växa mot sommarens strålande rymd och vandrande skyar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>