Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Annarella. En Capri-historia av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
ERNST LUNDQUIST
För övrigt, var inte hans kusin viscount
Walford gift med en modell från
Spanska trappan i Rom? Och hade inte den
firade lady Spencer i sin ungdom gått och
skjutit framför sig en glacekärra på
Neapels gator? I jämförelse med dessa båda
damer var hans lilla åsnedriverska ett
lysande parti, åtminstone ur moralisk
synpunkt, ty Capriflickorna äro ju kända
över hela världen för sin ärbarhet.
Dessutom var Annarella odisputabelt världens
skönaste kvinna, och det argumentet
talade för sig självt.
Men var kunde hon hålla hus i dag?
Han visste, att gamla Lucia, hennes
mormor, med sina tre åsnor följt ett
tyskt turistsällskap upp till monte Solaro
och att Annarella icke varit med. Det
skulle alltså ha varit ett ypperligt tillfälle
just i dag att få tala ostörd med flickan
utan att känna den vaksamma gummans
vassa ögon i ryggen på sig. Kanske
Annarella hade några hushållsbestyr
hemma i sitt lilla hus vid via Tiberio?
Mycket troligt, men om hennes far inte
var hemma, skulle hon helt enkelt inte
ta emot en främmande herre, som sökte
henne där. Och om fadern var inne —
ja, det vore kanske det allra bästa, i
alla händelser det korrektaste, och hon
skulle säkert hålla honom räkning för,
att han vänt sig med sitt frieri till
hennes far, som om hon varit en fin
signo-rina. Ja, så skulle det gå till, och så
hade det alldeles säkert gått till, om inte
Percy just i detta ögonblick fått sikte på
Annarella, som dykt upp med sin åsna
på vägen mittför hotell Paganos port,
liksom väntande på kunder. Trots sin
närsynthet kunde han inte ta miste:
hennes gula kjol och rödrosiga bröstduk
voro som en flammande eldsvåda i
solskenet. I nästa minut var han nere hos
henne.
Hon tog emot honom med det granna,
vitblixtrande leende hon alltid hade på
lager för de inglesi, som möjligen kunde
vilja anlita hennes och hennes långörade
Fiorettos tjänster. Men leendet
slocknade genast som obehövligt, så snart
hon såg Percy uppe i sadeln och hade
fått beskedet: »Till Tiberio som vanligt».
Och den lilla gruppen rörde sig nu
långsamt framåt på den vita, soldallrande
vägen, och Fioretto visste precis vart
det skulle bära av och skötte sig själv,
men Annarella höll sig av gammal vana
bakom med sin lilla pådrivarkäpp, dels
för att inte genera signoren med att
röra upp dammet med sina bara fötter
och dels emedan det roade henne att
se hur han vände sig om i varannan
minut och nästan vred nacken ur led
för att kunna få se på henne. Att be
henne gå bredvid åsnan tjänade till
ingenting, det visste han av gammal
erfarenhet, ty det var väl minst tionde gången
dessa tre gjorde Tiberioutflykten
tillsammans, men han lugnade sig i
medvetandet att han skulle få henne helt
för sig själv, då de kommo fram till
målet.
Vägen gick mest mellan murar; här
och där en träport till en liten lantgård
eller en lång vinlövtäckt pergola, över
vars kritvita pelare rankornas blåa
skuggor vajade. Även Annarellas lilla hus
passerade de till höger om vägen, och
flickans hojtande hälsningsrop, då de
kommo dit, besvarades genast av kons
råmande inifrån huset. Ödlor solade sig
på alla murar, och småfåglar prasslade i
alla snår. Det var mitt i vakteltiden;
då och då smällde ett skott nere i
sluttningarna, som av millioner blommande
euphorbior förvandlades till kaskader i
gult och grönt.
Då de äntligen voro framme vid
Tiberii villa, steg Percy ur sadeln i
skuggan av en mur nedanför den långa,
förfallna trappan, som ledde upp till det
mitt i kejsarvillans ruiner belägna lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
