Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL ROSENIUS
bevara skenet av denna beprisade dygd.
Men det var något här som han inte
mäktade. Han, som härjats så mycket,
kände sig kanske icke hemma bland
dem som seglat för den borgerliga
lyckans vind. Han slöt sig till de unga,
de som möjligen skulle komma att
prövas, och till de små i världen, som
alltid voro under Herrans gissel. Det var
lätt för honom att träffa de unga, ty så
många bland dem avgudade honom —
den ungdom som såg hjältar i dem som
togo upp kamp med gudarna. Han sökte
dem, därför att han älskade vår och
vårvind i själarna. Han hölls kanske också
ibland dem därför att de kunde ge honom
den rätta, överdövande musiken och
stämningen, när han, länge sluten i arbete, sökte
människotillblivelsen och befrielsen i de
primitiva fröjderna. Man fick också
understundom det intrycket att han i
gärning omsatte de berömda orden: ju mera
jag lär känna människorna, desto mera
älskar jag hundarna.
Han sökte även de olärde —
proletariatet. Ingen från motsatta sidan har
väl stigit ned i deras led som han.
Axel Danielsson, arbetaresonen, gav sitt
liv och sitt geni åt folket, men aldrig
så helt kamratskapet. I det nära
umgänget blev han gärna den blide
skämtaren, som omedvetet markerade
avståndet. Den kärvänliga gesten från
Böke-bergs skog var för Bengt Lidforss långt
mera naturlig. Han hade som
demokrat undfått baptistsakramentet i
handt-verkarefamiljer i Berlin, när han åt med
dem av korven och drack av weissbieren.
Dock ännu djupare gingo de finaste
rötterna. Det var hjärtats, på andra
punkter tillbakaträngda begär han bjöd till
gästabud. Såsom han gjorde ibland de
unga studenterna då han festade med
dem, när han gav sin sista sedel åt dem,
och när han tog del i och ville hjälpa
dem i deras stora, unga sorger.
Men det riktigt stora hjärteoffret,
det var det han lade in, vid skrivbordet
och i talarstolen, i kroppsarbetarnas
befrielsekamp. I denna gärning, som alltid
skall stå som hans varaktigaste
monument, delade han slösande med sig
av allt: sin tid som vetenskaplig
forskare, sin väldiga lärdom, sitt skarpa
ingenium, sin kvickhet och sitt hat.
Jag vill säga ett ord om Bengt
Lidforss’ hat. Jag tror att det i det mesta
hade rötter i ett starkt och godt hjärta.
Bengt Lidforss’ hela värld av lust och
olust samlade sig, allt mera strängt ju
mera det led mot hans bortgång, i en
enda enkel formel och frågeställning: för
eller mot den stora folkrörelsen till
mänsklighetens befrielse. Ingen allvarligare och
ingen mäktigare vädjan kunde riktas till
en människa. Alla de vakna togo
ställning till den. Antingen var rörelsen
mera av godt eller mera av ondt. Endast
de sovande och de svaga förblevo
neutrala. Med den klara hållning Lidforss
intog till frågan, formades hans hela
livsbild allt mera ut till en staty av enkel
och hård gestaltning. I den gärningen
räddade han sig, och med den blev så
mycket förstått och sonat. De som
skulle döma honom, när hans saga var
ute, det blev de starke, de som stodo
för eller emot det för honom stora. Blott
dessas ögon förstodo, och dessa anbefallde
honom åt glansen i Valhalls salar. De
andra sågo endast slagget från elden,
som glödgade och göt, och trasorna
som fallit från idéens nakenvordne man.
Socialdemokratien var en storm
nerifrån av krigare som buro fläckar från
sump och dy. De anfallnes fästen och
vapen voro också helgonbilder. När
man måste slå dem, träffades de också
av smutsen från händerna som slungat.
Bengt Lidforss gick in i de från djupen
uppsprungnes leder och kämpade. Också
han högg mot det som ställdes i vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
