Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
begåvade och energiska skådespelerskan,
men som sagt vi lata människor bli ibland
litet matta till och med bara av att se
och höra på andras kraftyttringar.
Cavallini, något lika bra som Grisi,
Patti eller Catalani, tjusade, berättar biskop
Armstrong — herr Gösta Ekman för sin
sonson Harry, då denne förklarade sig
vilja gifta sig med en skådespelerska, på
sin tid hela New York och Ȋven, som
jag nu vill berätta för dig, mig själv»,
sade biskopen. Här slutar prologen och
börjar stycket. Varpå vi få se det eleganta
New York i 1860-talets dräkter hylla
Cavallini. Den fine och älskvärde unge
prästen blir slutligen, fast han får veta, att
signoran bland annat varit älskarinna till
hans vän, bankiren Cornelius — icke
Vanderbilt, som man skulle tro, utan Van
Tuyl — så vansinnigt förälskad i den
blodfulla företeelsen, att han vill — jag vet
inte riktigt vad det heter, då det gäller en
Kameliadamsartad sångerska, som själv
också är måttlöst kär i vederbörande. Då
den unge mannen, alldeles utom sig,
uppsöker den efter den stora
avskedsföreställningen på operan till hotellet och till sin
favoritapa återvända divan och vill offra
både timligt och evigt väl för hennes
ägande, blir hon plötsligt så sedlig som endast
en rättänkande kokott kan bli d"et och
riktar en pistol mot hans bröst, under det
att den stora stadens kyrkoklockor
högtidligen ringa. Jag bara förvånar mig åt, att
icke favoritapan, gripen av den allmänna
religiösa hänförelsen, räckte den av sin
lidelse vilseledde unge prästmannen ett Nytt
testamente. Vi befinna oss dock i
New-York, U. S. A.
De värdefullaste replikerna föllo i
epilogen, då farfar efter denna berättelse,
hänvisande till sina egna sorger med Cavallini,
frågar sonsonen, om denne nu förstår det
oriktiga i att gifta sig med en dylik
skådespelerska. »Ja, det var farfar det hände,
men med mig är det någonting helt annat.»
Och slutligen, då farfar blir ensam med
sin sondotter och ber henne läsa något i
tidningen för sig, uppläser hon med
likgiltig stämma, att den på sin tid så
ryktbara sångerskan signora Cavallini, som
även lagt New York-publiken för sina fötter,
vid hög ålder avlidit i sin villa vid
Como-sjön och gör gäspande den reflexionen:
»Kors, är hon inte död för längesen.»
Denna konstifika amerikansk-italienska
biandrätt serverades smakfullt av Svenska
teaterns artister, och stycket är nog bra
som övning för sådana, som tänka ägna
sig åt filmen under sommaren.
Utom de två huvudrollerna, som
spelades förträffligt, var fru Constance
Byström särdeles roande och stilfull som
italienskans kammarjungfru med den rätta
blandningen av moderlighet och smeksamt
slavinnekryperi.
Den för sin kärva hederlighet kände
hertigen av Montausier, som ansågs ha
varit modellen till Moliéres Misantropen,
påstås efter föreställningen ha sagt: »Jag är
ej ond på Moliére. Originalet måtte vara
bra, efter kopian är så vacker.» Emellertid
tyckte den tidens Parispublik ej om att
stycket var så allvarligt, eljest skulle man
ha trott, att man borde alldeles särskilt
ha roats av teckningen av bitvargen,
framställd i den mondäna parisiska
1660-tals-miljön, där man, liksom under följande
århundraden, i samma samhällsgrupp, mer än
germaner i allmänhet, och särskilt mycket
mer än vi rättframma eller om man hellre
vill sura svenskar, älskar att säga
varandra angenäma saker, vilka båda parterna
visste vara litet mer än man menade, men
som i alla fall gjorde både framsägaren
och mottagaren belåtna med sig själva
och det är ju den egentliga meningen med
societetsliv. Hur ofantligt mycket fint
förstående av vad som fanns i den mänskliga
själens skrymslen hade icke dessa
fransmän. Jämför man med våra svenska
samtidas emfatiska prisande av
en lastlös man, som ärliga lefver i stillo,
ler åt gabbara gläntz och klaffare tunga föraktar,
så tänker man: Vi äro allt minst ett par
hundra år efter fransmännen i
människokännedom. Det var väl endast en
samtida svensk, Kristina, som förstod helt en
sådan pjäs som Le misanthrope, hon som
stod i korrespondens med Pascal och
särskilt beundrade de la Rouchefoucauld och
vars egna aforismer rörde sig så mycket
inom de ämnen, som behandlas i stycket,
om smickrets faror, dess eventuella
berättigande och dylika ting, som fordra
bakgrunden av ett hovliv och tillvaron av
psykologer.
Utan att vara en mönsterföreställning
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
