Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilhelm Ekelund som essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALGOT WERIN
Här är förklaringen till att Ekelund
drages till de tempererade genierna,
septembermänniskorna, de måttfulla och svala
livskonstnärerna. Nietzsche ropade också
någon gång, som den febrande ropar på
isomslag, efter det klassiska i mera
Goe-thesk mening. Ekelund sympatiserar med
angelsaxarna och deras »good sense», hos
fransmän och engelsmän finner han den
stil, hållning och goda ton, som han sätter
så högt. Han finner den också hos tyskar:
Winckelmann, Lessing, Goethe. I
1700-talets nyktra och behärskade tankevärld
känner han sig väl till mods. Liksom
Nietzsche föraktar han den moderna
skymningskonsten, hela den linje som betecknas
av engelsk sentimentalism, Rousseau och
romantiken. Det är en annan linje han i
Metron finner att det kunde vara en
uppgift att följa genom tiderna, den väg som
betecknas av Epikuros, Horatius ocn
Montaigne — »denna underbara guldrand av
septemberljus och septembersvalhet, som
lyser om det mognaste i mänsklig
bildning. »
Men det går inte att kasta »hjärtats
tvetydigheter» över bord, och kunde man
göra det, så bleve man fattigare. Bör man
inte eftersträva en förening av klassiskt och
romantiskt? Det nordiska har något
besläktat med det klassiska, »nordisk teint
av klassiskt ideal» finner Ekelund hos
nordtyskar som Winckelmann och Lessing, hos
svenskar som Ehrensvärd och Tegnér. I
svensk karaktär är där något som reagerar
mot det pittoreska och pikanta, och i de
gamla isländska sagorna råder en
stilprincip av klassisk behärskning. Men i det
bästa nordiska finns det något mer än hos
antiken: med en betydelsefull ändring av
den berömda Ehrensvärdska satsen säger
Ekelund: »Antiken har haft smak, vi ha
sökt — mer.»
Shakespeare är väl den som varit
närmast förverkligandet av Ekelunds ideal.
Honom nekar han aldrig den respekt han
ofta nödtvunget skänkt Goethe.
Shakespeare är morgon och afton,
soluppgångstimmens klarhet och skymningens svårmod.
Vad Ekelund vill är just en förening av
alla motsatser, apollinskt och dionysiskt,
klarhet och berusning, Goethes harmoniska
fattning och Dostojevskis och Strindbergs
hänsynslösa lust att ge sig alla de
smärtsamma problemen i våld. Det är en prak-
tisk fråga, av betydelse för hans livsföring:
han vill en försoning av hjärta och
intellekt. Men människan har ju ännu inte
bragt det så långt att förena eld och
vatten. Härav de många motsägelserna hos
Ekelund, som för övrigt gärna följa med
all aforistisk framställning. På ett ställe i
Metron återfinner han det klassiska i den
största förenkling: den landtliga enkelheten;
ett par sidor längre fram ler han
överlägset åt de naiva som intet ana om »de
labyrinthiska vägar i själen, den smärtfulla
och suveränt-spirituella njutningslystnad, som
föra en människa till dessa ängder»
(Epi-kuros’ trädgård). Är inte en dylik
stämning — i likhet med den avskydda
sentimentaliteten — en storstadsprodukt? —
Den som lider under tillvarons motsägelser
vill det omöjliga. Den sjuke Nietzsche
drömde om »die blonde Bestie», en
människa med sunda urkrafter och på samma
gång starkt och överförfinat själsliv.
Ekelund är ett av de många exemplen
på att sinnet för det harmoniska, klassiska
utvecklas starkt hos de sårbara, som få
lida mycket. Det finnes en del författare,
vars liv snarast är att jämföra med en
vågsam balansgång på en svärdsegg. De veta
vad balans vill säga. Finns det
objektivare, mer i detalj avvägd novellkonst än
Kleists, säkrare formad lyrik än Stagnelius’
och Frödings? Konstnären vill åt sitt verk
ge den behärskning och sköna
proportio-nerlighet som hans eget liv saknar. Den
lidelsefulle håller hårdt om pennan och har
mindre tid och smak för extravaganser.
Träffande säger Ekelund i sin senaste bok:
»Den som studerar de bästas stil vinner
en utsikt över tillvarons hetaste valplatser».
Vilhelm Ekelunds prosastil, som alltid
varit vårdad och förnäm, har utvecklats
även den. Var Ekelund i Antikt ideal och
Böcker och vandringar ett godt stycke av
en dityrambiker, så är han nu snarast
epigram-matiker. Förr kunde han gripas av
romantikerns lust att fantisera över ett musikaliskt
tema, nu strävar han efter den plastiska
fulläødningen. Hans prosa har militärisk
disciplin, den är klar och fast, ofta kyligt
behärskad, men man märker att det rinner
en het ström under den kärva och tyglade
diktionen. Han är lakonisk som en
spartan, säger hellre för litet än för mycket
och har aristokratens rädsla för oväsen,
vidlyftighet och stora gester. Smaken för
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
