- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
57

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms mtisikliv

Alfvéns Midsommarvaka, buret av
uppsluppenhet och saftig humor, samt V.
Sten-hammars välkända och med rätta
uppskattade pianokonsert n:r 2 med fru Z.
Mora-les-Asplund som förträfflig solist, som blott
i finalens tuttiställen emellanåt hade svårt
att göra sig gällande gent emot orkestern.

Dansk orkestermusik förekommer ej allt
för ofta på våra konsertprogram; så mycket
mer glädjande är det att få anteckna
introducerandet av två symfonier av resp.
Louis Glass och Carl Nielsen. Den förre,
här föga kände men i sitt hemland högt
skattade tonsättaren säges ha velat i sin
Sinfonia svastika (= hakkorset, en
urgammal indoeuropeisk symbol för livets
kretslopp) musikaliskt uttrycka några av den
indiska teosofiens läror. Symfonien, ett
vackert och betydande verk, visar ingen
släktskap med eller inflytande från den
med Glass jämnårige C. Nielsen. Första
satsen, kallad Dagvirke, utmärkes av kraft
och energi och väjer ej för harmoniska
hårdheter, den andra, Hvile, är ett ljuvligt
melodiskönt adagio, som i sin blida ro
tyckes inspirerat av högsommarsol över
Sjællands vidsträckta gröna fält och
all-varsstilla bokskogar, medan prestot Skygger
är ett verkningsfullt nattstycke med
spök-stämning och allsköns »Uhygge». Finalen
Morgengry, ovanligt nog en långsam sats,
verkade åtminstone vid ett första åhörande
något uttänjd och ej tillräckligt
kontrasterande mot det förra adagiot, dock bjöd
den mot slutet på en vacker
soluppgångs-effekt. — Carl Nielsens egenartade, starkt
utpräglade konstnärspersonlighet är hos oss
känd genom flera orkester- och
kamniar-musikverk. Den i höst spelade symfonien
n:r 2, De fire Temperamenter, är kanske ej i
samma grad som t. ex. symfonien Det
Uudslukkelige eller violinkonserten typisk
för sin mästare, den danska och man kan
gott säga den skandinaviska musikens
största namn i våra dagar, men bär dock
många omisskännliga Carl Nielsenska drag.
Redan i första satsens tvärt insättande,
ryckiga, man kan gott säga ilskna
huvudtema står kolerikern livslevande framför
oss, flegmatikern skildras i en stillsamt
välbehaglig sats, byggd på ett sirligt,
gam-malvalsliknande tema, varemot tredje satsen,
som företer stora likheter med andantet i
tonsättarens violinsonat i a-dur, väl snarare
speglar vemod och inåtvänd kontemplation

Joan Ma 71 én.

än melankoli. Finalens ljust optimistiska
stämning och muntra infall ge en god bild
av sangvinikern, och symfonien slutar i idel
solsken och jubel. Må det ej dröja allt
för länge innan de båda intressanta verken
ånyo framföras. — Max Reger som
orkesterkompositör är en sällsynt gäst hos
oss. För den som känner Reger endast
genom en del orgel- och kammarmusikverk
var sviten Vier Tondichtungen nach A.
Böcklin en överraskning, då den visade en
alldeles ny sida av tonsättarens begåvning.
Den grundlärde, starkt Bach-påverkade
kontrapunktisten har i musikalisk dräkt
velat kläda några av Böcklins mest
bekanta tavlor och lyckats åstadkomma några
stämningsbilder av starkt deskriptiv verkan.
Man greps av den fromma andakten i den
kyrkligt-arkaiserande »Der geigendeEremit»,
gladdes åt de bland solglittrande,
vitskum-miga böljor kringtumlande havsvidundren i
»Spiel der Wellen», ryste inför de djupt
tragiska, ödestunga accenterna i »Toteninsel»
och rycktes oemotståndligt med i den vilt
frambrusande »BacchanaU’s yra.
Deskriptiv musik bjuder även Debussy i den
likaledes f. f. g. spelade sviten La Mer. Den
store förnyaren och manieristen behåller i
alla sina extravaganser alltid en äkta fransk
elegans i fakturen; mycket av det som i hans
harmonik stötte örat vid första
bekantskapen har man sedan hunnit i viss mån vänja

57

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free