- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
218

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Sigbjørn Obstfelder. En studie. Av Tage Aurell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tage A tir ell

reflex ännu långt bortom ålder och rum,
långt ut i världarnas rymd. Tanken om
Guden — jag hade den en gång,
drömmen om allrytmens vida famnande
skönhet —■ jag ägde den en gång, och nu vill
jag söka den. Så brusa om mig, I vindar,
så göm mig, du skymningsslätts dallrande
blå, så lyft mig, I höjders frostvita toppar!

Ett grundackord av sådan klangfärg
väller åter och åter in i Obstfelders
skaldskap, från de första »Digte», genom »To
novelletter», »Korsets» kärlekshistoria,
dramat »De røde dråber» fram till den
ofulländade »En præsts dagbog», det arbete
som tillsammans med de underbara, i
lodi-gaste mening klassiskt vordna »Digte i
prosa» är Obstfelders posthuma verk.
Sammanlagt fyller hans produktion ett par tre
små böcker. Med dem intar han en plats
alldeles för sig i nordisk litteratur, och
för en elit, som ej kunnat gömma så värst
mycket från de senaste två decennierna,
står han som en av de mäktigaste
framtoningarna i skandinavisk dikt, en av dess
mest ursprungliga gestalter och kanske dess
mest finstämda personlighet.

I den debutsamling »Digte», som 1893
hittade en förläggare hos John Grieg i
Bergen, framträdde Sigbjørn Obstfelder som
en nervös och ömsint flanör. Han hade
»gåt og higet mod varme øine», han sjöng
om Eva och Helga, det nynnar maj och
sommarhälsningar i »Nu vågner alle små
vover» och »Hun stod på bryggen», han
jollrar i »Elskovshvisken» och krossar glas
och ropar »faen i vederlagskræfterne» i
teknikerdagarnas »Vår». Flanörvers, men i
en adlad innerlighet och ett hjärtelag som
uteslöto varje jämförelse med vad poesi
om boulevarder och små damer i allmänhet
vill säga. Redan i sina första dikter är
han därtill en gott stycke filosof och en
intensiv lyssnare (Venner; Al skabningen
sukker). Dock främst och fast ännu ej
trettioårig var han bliven främlingen, den
ensamme, som med spörjande vilsenblick
ser omkring sig —

Jeg ser, jeg ser . . .

Jeg er vist kommet på en feil klode!

Her er så underligt . . .

Ett sinne och två händer beredda att
ta och ge — och ändå bli stående utan-

för, hemlös och skygg —• bilden av den
unge Obstfelder. »Navnløs» med sitt om
J. P. Jacobsen minnande anslag griper i
fascinerande tragik ett nattskrämt motiv,
och i dikten »Ene» bekänner han

— Noget som tabtes,

noget, som ei fandtes,

håb, som brast,

ild, som sluktes

Der arbeider sig frem her inat

hos en forpint månd,

i en jaget sjæl

ord

Den,

hvem dødsdronningen

har udkaaret,

den,

hvem dødsdronningen

elsker,

han

er ene.

Bakom denna confessio dolde sig
barnaår och ungdom, som tidigt drivits utanför
idyllen. Over hemmet med dussinet
syskon sänkte sig Vestlandspietismens tunga
dok. Bibelläsning och grubbel och Gud
som en stor oblidkelig potentat. Efter
slutat gymnasium och »anden examen» går
Sigbjørn in i en teknisk skola, dit hans
matematik-begåvning väglett honom. Några
och tjugo år gammal skall han tillsammans
med sin bror se till att få något att göra
och leva på i Amerika. Men på en
kontorsstol i Milwaukee vaknar musikern
Obstfelder. De dagboksblad, som finnas
bevarade från denna period, fyllas av den
sällsamma själskamp, han nu strider. »Jeg
må ha det udtrykt, så sändt jeg lever»
ropar han. I ord får han det icke sagt —
så skall violinen hjälpa honom. Här resa
hans bristande kunskaper hinder efter
hinder, och steg för steg kämpar han sig igenom
till sin första lilla komposition — »under
nedskrivningen selv åndeløst med — og
glemte for første gang på så lang, lang
søgende tid mig selv. Bare at det hang
sammen, og at jeg var med, var med som
jeg har længtet så efter.» Den stunden
kommer, då han förtvivlad vill kasta
alltsammans, och skall han rädda sin »glæde», som
lyst inför honom några flyende ögonblick,
då känner han att han inte håller ut i sin
amerikanska tillvaro, han måste bryta upp
och fly undan det själsmörker, som går
intill hans sida. I en atlantångares
tredjeklass-helvete, bland »dalkarler og andre

218

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free