- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
319

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Män nis kan S trin db er g

än man vill tro — som med
hårdnacken-het vårda om sina åsikter rörande
tillexempel livsmedelstullarna eller den senaste
skolreformen och tala om dem så att man
skulle tro att de hoppas inte blott dö i
dem som de låtsats leva for dem utan
rentav kunna dö på dem. Genom
pressens polemiska vanor har det kommit att
stå något skamligt kring sådana omslag
som ha icke det ringaste att skaffa med
en människas karaktär eller ens hennes
djupaste intressen. Här har Strindberg
varit hänsynslösare än någon annan; och
jag tror väl att sanningar om det
ekonomiska och sociala tillståndet här och
tillståndet där, om reformer i familjeliv och
barnauppfostran och livsorganisation i det
ena eller andra avseendet voro för honom
mera språngbräden för verksamhet än
oryggliga sanningar. Han var i mångt och
mycket journalist, skildrande och
undersökande: det gällde för honom att erövra
nya områden av vetande om livet och
människorna, men icke ackumulerande och
sedan lugnt smältande som en äldre tids
mera humanistiske journalist — Viktor
Rydberg — utan i djärva svep, med
giftigt polemiska hugg, för varje gång
passionerat förälskad i ämnet, tankesfären,
synpunkten eller rättare sagt i den form de
just tagit för honom. Sedan han uttömt
sin passion, kan det hända att inte bara
saken utan synpunkten förlora sitt värde
för honom, och han känner sig frestad att
förfäkta det motsatta. Han blir därmed
sitt eget korrektiv; och det passionerade
och övertygade i framställningen vinner
och väcker läsare på ett sätt som den
opersonliga och bleksiktiga
normalframställningen aldrig skulle kunna göra.

Det vore därför ett nonsens att sätta
i fråga den andliga karaktärens gedigenhet,
därför att Strindbergs åsikter om till
exempel socialismen under årens lopp visar
tämligen bjärta skiftningar från en godtagande
till en kritisk ståndpunkt. Sådana
kastningar äro icke nycker utan bero i detta
speciella fall på ett klarare framträdande
intresse, som står i förhållande till
mannens mest personliga sidor: rousseauanens
motvilja mot industrien, som han liksom
Ruskin och Tolstoj uppfattade som
lyxpro-ducent, och vidare hans levande nitälskan
för landsbygdens förkovran och
bondelivets förhärligande. Stadsbarnet var ju

stadshataren i vår kultur. Nej, vill man
få avgörande besked om sammanhanget
eller brustenheten, gedigenheten eller
fattigdomen i diktarens andliga karaktär, så får
man undersöka hans ställning till religion
och frågorna om ont och gott, om högt
och lågt, och framför allt om äkta och
oäkta i liv och samhällsliv. Var han
religiös eller irreligiös, hade han höga eller
gemena livsmål, var han demokrat eller
aristokrat och slutligen, var han en
patologisk eller en övervägande sund om än
aldrig harmonisk natur? — det är några
av de frågor som ännu icke äro fullgiltigt
avgjorda och uppklarade. Det synes mig
liksom Hedén som om han i stort sett
var en religiöst betonad kampnatur med
demokratisk läggning och till ledande
patos i livet hade en strävan att återställa
balansen genom att överdrivet anfalla
överdrifter i samhällslivet. Detta stämmer
åtminstone med hans tidigare och senare
liv. Den egentliga svårigheten ligger i de
tio åren från 1885 till 1895, då han blev
ateist och immoralist, fanatisk
övermän-nisko-förkunnare och nietzschean, brutal
kvinnohatare och förnekare av sin
diktar-mission (på jakt efter vetenskapliga
chimärer). Men detta skede sammanfaller med
hans livs djupaste misär i alla avseenden,
en omväxlande depression och förvildning
av alla hans krafter, meningar, strävanden.
Och detta skede inledes med en stämning
av djup förtvivlan, då ban efter
Giftas-processen lider skeppsbrott i inre och yttre
avseende, förlorar tron på sig själv, på sin
diktarkallelse, på sin framtid, på Gud »och
en välvillig försyn som leder allt till det
bästa».1 Det är väl icke någon hård
konstruktion att i detta skedes första tid se
en galenskap språngvis utveckla sig, som
icke är bara en rubbning av mentaliteten
utan en skakning av hela hans moraliska
människa, så att upp kommer ned, ont
blir gott, kärlek blir hat, omtanke blir
vårdslöshet; det är som om ett underjordiskt
schakt öppnande sig inom honom. Man ser

1 Se den märkliga, alltför litet beaktade
inledningen till kapitlet »Han blir ateist» i
»Författaren», där tonen är så djupt modlös som kanske
aldrig annars i hans liv, där det icke finns ett
spår av vild spänstighet och lättande ungdomlig
stridslystnad. Det är Hamlet-perioden av hans liv
som tar sin början. »Det var slut, absolut. En
trötthet, som han knappt känt förr, slog ner honom
överansträngd som han var —».

319

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free