Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ström hade just den käckhet, som den
gamla damen skulle ha, och kunde ej hjälpa,
att rösten lät som en ung flickas. I de
flesta tillfällen i livet är det bra.
Allt förefaller vara onaturligt i denna
pjäs, där slut- och huvudscenen i orangeriet
är till den grad omöjlig, att författaren
själv påpekar likheten med trädgårdsscenen
i Figaros bröllop. Förutsättningen är, att
de med halvhög röst samtalande, i ett rätt
ljust rum sig befinnande herrarna och
damerna varken skola ses eller höras av
varandra. Fransmännens förkärlek för det
konstlade på teatern firar här verkliga
orgier. Verkar det ej som ett slag för örat,
då de unga tu bäst det är avbryta sin
förlovningsscen, hälsa på varandra och
börja om från början. Och dessa skulle i
alla fall vara de verkligt förälskade!
Ingenting är riktigt äkta och allvarligt, utom
pengar naturligtvis. Kärleken av alla
sorter behandlas med en stötande ytlighet.
Endast de summor som nämnas, de låta
nu litet blygsamma efter valutaförsämringen
och måste ses i ljuset av 1881 års
prisindex, få röster och anleten att bli
vördnadsfullt allvarliga.
Valet av engelsmannen Alfred Sutro
började bra men slutade illa, såvida man
ej har den 25-öresboksromantiska stånd-
punkten, att allt slutar bra då den yngre
av herrarna får den unga damen.
En energisk organisatör under kriget,
herr Ivan Hedqvist, blir kär i en
världsdam, spelad av fru Bosse. Men då hennes
kvinnologik blir stött av hans orubbliga
rättskänsla, tar hon i stället en ung
beundrare, herr Lars Hansson, och situationen
bli så snöplig för de unga tu, att de måste
vara behäftade med kärlekens hela
starrblindhet för att ej känna sig tillplattade
av så mycken ädelhet. Fru Bosse var som
lady Clarissa Caerleon så förtjusande, att
man beundrade herr Hedqvist ännu mera,
och det vill ej säga litet, ty han hade gjort
ett mästerverk av den järnhårda
personifikationen av anglosachsiskt färgad manlighet.
Fru Appelbergs lady Jemima som gammal
löjlig tant var så engelsk, att hon säkert
icke som de andra skulle sagt Jémima< med
svenskt uttal av bokstäverna och orätt
accent, utan som det heter Djimåima. Det
var en egoismens komik av rent befriande
verkan i hennes spel.
Som ni behagar är en titel som
påminner om Trettondagsaftons undertitel:
Vad ni vill. Meningen är väl att stycket
skall betraktas som en tillfällig sak, och
det torde vara skrivet för ett högadligt
bröllop. Schück påpekar, att slutsången
393
Dekoration av John Eriksson till Som ni behagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
