- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
408

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre stora romanförfattare och några personliga reflexioner. Av John Galsworthy. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

John Galsworthy

det finns törnen på alla rosor, och då
denne store prosadiktare företog sig att
skriva avsiktliga prosadikter, var han
givet mindre skald än i sina skisser och
romaner. Medvetenhet förstör poesien,
som är ett spontant framvällande av
stämning och känsla. Den enda fläck
som jag åtminstone för övrigt kan
upptäcka hos Turgenjev är en flyktig
kvarleva av burlesk, en anstrykning av det
groteska i några av hans
personskildringar — det ligger kanske i själva
stilen snarare än i någon falsk valör; och
ett grand av vad vi skulle kalla
gammalmodigt i hans sätt att berätta. Men hur
sant och djupt skådade äro icke hans
människor, hur sällan hör man icke
maskineriet gnissla i hans böcker. Hans
förbindelser med sina franska samtida
Merimée, Georges Sand, bröderna
Goncourt, Daudet och Flaubert tillhöra
litteraturhistorien, men för mig står det klart
att han föga eller intet lärde av dem,
varken i fråga om stil eller filosofi. Tack
vare skalden hos honom är hans konst
enklare, mindre pressad, mindre
självmedveten än deras, hans filosofi vidare;
han har säkerligen haft större inflytande
än de på andra länders litteratur. I
England började vi först känna till hans
verk i någon vidare utsträckning mycket
sent in på förra århundradet, då Constance
Garnetts engelska översättningar kommo
ut. Men under tio eller tolv år, vid en
period av betydande litterär omvälvning
och livaktighet i England var hans
inflytande det ledande. Möjligen med
undantag av Maupassant, som vi
naturligtvis läste utan översättning, var
Turgenjev den diktare som mest hos våra
romanförfattare inympade begäret efter
begränsning och väl avvägda
proportioner i arbetet. Det engelska romanen,
som visserligen i det stora hela
måhända varit mångsidigare och rikare än
något annat lands, har alltid varit efter-

låten mot sig själv, lång, obeskuren;
trots utländskt inflytande är den det
alltjämt i den dag som är; men den står i
skuld till Turgenjev mera än till någon
annan för vad den nu äger av enhet och
jämvikt. Jag har åtminstone att erkänna
en stor tacksamhetsskuld till honom.
Under de första tre eller fyra åren av
mitt författarskap hade jag mycken hjälp
av den store ryssen. Hos honom och
hos Maupassant avtjänade jag mina
medvetna lärlingsår — detta andliga och
tekniska lärlingsskap som varje ung
skriftställare går igenom, vare sig han vet det
under tiden eller ej, ledd av någon djup
andlig frändskap med en eller annan av
de gamla mästarna i hans fack. Det
har varit mod att betrakta Flaubert som
det självmedvetna konstnärsskapets
apostel; att han var den mest självmedvetna
konstnär står utom tvivel. Men han
hade aldrig det vitala inflytande som
Turgenjev utövade på engelska diktare;
han var, tror jag, alltför självmedveten
och icke tillräckligt skald. Det ligger
en viss känsla av instängdhet, av
kvavhet över Flauberts verk, för mycket tak,
en inomhusatmosfär, som icke ens
Tur-genjevs fiender kunna beskylla hans
diktning för.

Jag vet ej hur det var i andra
länder, men i England blev det omkring
1907 ett litterärt mod att förklena
Turgenjev, därför att vissa av våra kritici,
något sent som vanligt, hade upptäckt
ett nytt ryskt ljus i Dostojevski.
Alldeles som moderna växla i fråga om
leksaker, så måste våra litterära herrar
alltid skaffa sig någonting nytt att leka
med. Det borde ju finnas möjlighet,
skulle man tycka, för en vis ande att
beundra båda; men vi hava väl alla
lagt märke till, att inom den litterära
världen är det omöjligt att beundra en
nyupptäckt talang utan att samtidigt
draga ned en gammal. Någon majestä-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free