Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska baletten och dess gästspel i Stockholm. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Brun i u s
Slutscenen i El Greco.
sund och klok, råkar in i dårarnas krets,
smittas av vansinnet, kämpar mot det men
övervinnes i synlig måtto av det. Det
blev varken riktigt skrämmande eller
riktigt gripande, och i yttre måtto stod
utstyrseln närmare det traditionellt fantastiska
än det ultramoderna. Man såg på
upptågen som på en trollbalett i något
sagospel. Paul Claudels dansdikt Människan
och hennes längtan vill vara symbolism
men är, om man skall vara uppriktig,
ingenting annat än hårdragen allegori. Själva
uppslaget, som tecknar drömmens ofria
värld av obestämd längtan, kvalfullhet och
tryck i en exotisk värld, är ju i och för
sig vackert. Men man ser här som i de
andra moderna baletterna, hur svårt det är,
som Cézanne uttryckte det rörande
måleriet, »att realisera», att överflytta en god
idé till scenisk kroppslighet och
dramatiskt skeende. Det blir antingen skruvat
eller tunnt. I yttre måtto var den
Clau-delska dansdikten mycket vacker med en
decor av Andrey Parr i färgreliefer: guld
och svart, ljust och dunkelt mot en
röd-violett fond. Figurerna rörde sig på fyra
avsatser, men huvudpersonen, tolkad av
Jean Börlin, hade svårt att i
reliefställningar på en och samma fläck uttrycka
allt som han enligt texten skulle uttrycka;
det blev mera av atletisk gymnastik äu
dramatisk dans.
Höjdpunkten av allt vad Svenska
baletten åstadkommit blev Börlins mimiska
scen El Greco till musik av D. E.
Inghel-brecht, en av sällskapets dirigenter. Det
är, som titeln tydligt anger, en fantasi över
den spanske målarens visionära och
exotiska konst, byggd på tavlornas
figursamlingar, deras koloristiska stil och den djärva
behandlingen av den nakna manskroppen.
Man får icke fatta det som en serie
tableaux vivants efter berömda tavlor, utan
en fri scenisk fantasi, där ångest och fasa,
dödens mysterium och till sist förklaring
och extas bilda en tämligen läsbar och
väl sammanfogad handling. Man måste
helt beundra den frihet varmed kroppsligt
och andligt får utiryck i varje detalj;
färger och belysning, rörelser och åtbördsspel
samverkade till att ge en hel och säregen
stämning. Jag upprepar vad jag skrivit
på annat ställe att Börlin skulle ha gjort
sig ett namn enbart med detta verk, som
är lika förnämt och försynt som det
Rein-hardtska »Miraklet» var tom grannlåt och
skrytsam apparat. Att lyckas med ett så
svårt och farligt experiment är icke allom
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
