- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
488

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

John Giis t av s on

över livet, hoc est sociologen över
historikern.

Det är blott ett par av de oövervunna
motsatser, som genomgå Spenglers bok, vi
här dragit fram. Listan skulle kunna göras
långt fullständigare. Men därmed vore väl
knappast så mycket vunnet.

Låtom oss i stället fresta på att i och
genom verket nå fram till författaren.
Måhända finna vi så den psykologiska
förklaringen till att författaren fastnat i motsatser,
eller kanske rättare sökt lösa dessa med
ett imperialistiskt: sic volo, sic jubeo.

Närmast kommer väl Spengler från
kultur- eller rättare civilisationskritikern
Nietzsche. Liksom denne känner han sig
av allt att döma nära befryndad med de
lidelsefulla, hetblodiga försokratikerna med
deras livs- oeh gränslöshetsberusning och
evigt brännande oro. Liksom Nietzsche
drömmer Spengler om ett övermått av
hejdlöst forsande, kraftöverflödande liv. Liv
och kraft äro ett par av hans älsklingsord.
Men liksom Nietzsche är han en typisk
romantiker. Det livsöverflöd, den hejdlösa
skapardrift, han drömmer om, har han ej.
Liksom romantikerna hör han till de
utestängdas och lottlösas släkte.

Säkerligen beror det på en felsyn, då
man med Plato låter även den högsta
arten av kärlek framspringa ur brist och
längtan. Men om den romantiska kärleken
gäller den platonska väsenskaraktäristiken
av kärleken oinskränkt. Spenglers kärlek
till vad han kallar kulturstadierna i
motsats till civilisationsstadiet är av denna
romantiska art.

Liksom alla typiska romantiker är
Spengler varken natt eller dag, varken
kultur eller civilisation. Han står på
övergången mellan dem båda. En
skymningsmänniska således, men en
skymningsmänniska som med ögat slöjat av vemod och
trånad hänger fast vid den flyende dagens
värld.

Enligt Spengler är varje kultur bestämd
av två urkänslor: världslängtan
(Weltsehn-sucht) och världsångest. Världslängtan, det
är längtan efter att växa, mogna och
fulländas. Världsångesten däremot springer
fram ur känslan av alltings förgänglighet,
av livets oöverskådlighet, oberäknelighet,
farlighet och demoniskhet. Fint antyder
han, att vår rumsåskådning fötts ur
världsångesten, av vår strävan att binda och få

livets ström att stanna. Han betonar ock,
hur världsångesten vinner ökad näring ur
skådandet av det ödsliga gränslösa
rummet, ehuru rumsåskådningen ursprungligen
framsprungit ur strävandet att besvärja
världsångesten.

Spengler tröttnar ej på att söka
klargöra, hur en mångfald former och formler
ha sprungit fram ur strävan att besvärja
och insöva världsångesten. I vetenskapens
definitioner och formler liksom i vildens
magiska riter ser han egentligen ingenting
annat än försök av människoanden att hålla
det hemlighetsfulla och demoniska sig från
livet.

Om världslängtans skapelser få vi hos
Spengler veta långt mindre. Biktar icke
Spengler här något av sin egen hemlighet?
Hör han icke själv till världsångestens
brödraskap? Säkerligen riskera vi ej att
taga fel, om vi fasthålla det, och därmed
faller nytt ljus över hans hållning.

På romantikern verkar det övermått av
liv och kraft, han längtar och trår efter,
icke blott lockande utan ock oroande,
skrämmande och demoniskt. Så gripes
han av hejdlös ångest, och ångesten
förvandlar honom till en hänsynslös
imperialist och maktmänniska. Han måste till
varje pris hålla det farliga från livet på
sig, slå ned det och trampa på det, ja
döda det.

Ångesten inför det historiska livet
omskapar så romantikern Spengler till
imperialisten Spengler, som berusar sig med
Napoleonsdrömmar om att binda och göra
sig till herre över den värld, som hållit
på att fullkomligt överflygla honom.

Det är ett slags magi, Spengler griper
till för att vinna makt över historiens
värld.

Vetenskapen är ju för honom, såsom
förut nämnts, magi. Och det är till
vetenskapen han tyr för att skaffa sig vapen
mot det hemlighetsfulla.

Så försöker han då att befria sig och
göra sig kvitt ångesten genom att slå den
historiska världen i lagkunskapens bojor.

Därigenom blir den översiktlig och
be-räknelig, mister sin hemlighetsfullhet och
farlighet.

Under världsångestens tryck
framspringer så ur kulturentusiasten en
civilisations-prisare och imperialist, som blott
drömmer om makt och åter makt.

488

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0536.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free