- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
624

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den nya tyska regikonsten. Av Carl David Marcus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl David Marcus

teatrar, vilket under loppet av några år
uppförde en serie dramer, varvid dock ett
par av de förnämsta verken försummades.
Dekorationerna voro ett par gånger hållna
i kubistiskt manér och väckte stor undran.
Utförandet var i grund och botten detsamma
sotn kom den stående repertoaren till del,
med undantag för en eller annan yngre
skådespelare, som i gester och diktion
hyllade sig till den expressionistiska smaken.
Rörelsen bredde ut sig till landsorten, till
Frankfurt am Main, Darmstadt, Rostock.
Utomordentligt typisk var en föreställning
av Dumas’ gamla sensationsdrama »Kean»,
vilket av en av expressionismens koryféer,
Kasimir Edschmied, retuscherats för den
moderna scenen. Regissören var
Darm-stadtteaterns begåvade direktör, Gustav
Hartung, som iscensatt verket på flera av
Tysklands teatrar. Intet rum hade slutna väggar,
en mellanakt användes till uppbyggande av
en förgrundsdekoration för öppen ridå, alla
vanliga begrepp om teatern stodo på
huvudet, liksom Keans representant, vilken gick
på händerna. Belysningseffekter av djärvaste
slag dansade förbi ens ögon, dialogen
störtade från skådespelarnas läppar som ett
vattenfall. Det hela var roligt, höll en i
andlös spänning, ehuru ej alltför långt från
filmens knep och givetvis blott användbart
i något enstaka fall.

Vida allvarligare är den
expressionistiska stilsträvan, som kommit till uttryck
hos Leopold Jessners iscensättningar;
Jess-ner är Statsteaterns ledare i Berlin. Det
är möjligt att hänsynen till det ekonomiska
nödläget spelar en viss roll för hans
utstyrslar, men hela hans smakriktning
förblir likafullt otvetydig. Han vill till att
börja med scenbildens förenkling. » Richard
III» spelas pä en rätt smal scen med blott
en mur som bakgrundsdekoration; ett hål
i muren betyder ett fängelserum; slutscenen
spelas på en hög trappa. För »Othello»
begagnar Jessner en estrad, på vilken alla
scener utföras; Cassios mord markeras av
en skyhög pelare, friluftsscenen på Cypern
av en himmel i citronfärg. Dräkterna äro
ännu friare från tidsstil än hos Reinhardt
och med förkärlek hållna i starka färger.
Med andra ord ■— Jessner vill befria
scenbilden från lokalkolorit så långt det går
och ge den en viss allmängiltig abstrakt
karaktär. Och skådespelarna? Ja, de lägga

stor vikt på själva diktionen, på talets
klarhet och uttrycksfullhet, medan rörelserna
begränsas till det minsta möjliga mått. Det
underliga är att de både i diktionen och
plastiken erinra om hovskådespelaren på
hans gyllene tid. Jessner är utan tvivel
en mycket begåvad och målmedveten
scenledare. Men han arbetar med huvudet,
och hans iscensättningar äro kyliga
skapelser utan den musik och lidelse, som
prägla den Reinhardtska uppfattningen av
t. ex. ett Shakespearedrama. Ej heller
leder denna intellektuella regi till ett verkligt
ensemblespel; de olika skådespelarna stå i
poser och agera var och en för sig, och
deras dräkters färger äro så grella att någon
färgharmoni ej kan nås. Lika väl på
scenen som i diktverket självt visar det sig
att den förnämsta faran för den
expressionistiska stilen ligger i alltför stor
medvetenhet och forcerad strävan efter så kallad
primitivitet.

* *

*



Den nya tyska regikonsten börjar med
ett utomordentligt ensemblespel och en
naturalistisk scenbild och slutar med
ensemblens sprängning och en spartansk
antydningsscen. Men det är att hoppas att dess
saga icke är ali. Den har redan en stark
modern tradition att bygga på och kan
tack vare sin natur gripa tillbaka på
förgångna perioders stilar och uttryckssätt.
Ensemblens sprängning, förorsakad av yttre
omständigheter, är dock ett mycket
allvarligt fenomen.

Reinhardt har medan han ännu var
teaterdirektör visat världen ett förunderligt
skådespel. Han har lyckats intressera
riksstadens tyska och utländska publik för en
spelplan, vilken i främsta rummet
omhuldade Shakespeare, Schiller, Kleist. Och
dessa klassikers verk ha blivit hans
förnämsta kassapjäser. Låt oss icke underskatta
den yttre skrud han har förlänat gamla och
unga verk. Teatern är ett tempel för alla
de sinnen vi ännu ha i behåll. Men den
tyske mästarens segrar över teaterns
slentrian och publikens ytliga smak bero på
hans geniala instinkt för dramat, betraktat
som skapelse för den scen, vars skuggor
och dagrar, solister och körer ge en
förkortad och fördjupad bild av vårt eget livs
lustspel och tragedier.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0680.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free