Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eero Järnefelt. Av Torsten Stjernschantz - Nils Collett Vogt. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Stjemschantz
konstnärliga alstring. I vattenfärg äro
utförda flere i det föregående omnämnda
arbeten, såsom porträtten av fröken
Mathilda Wrede, Järnefelts hustru och son,
»Husbonde och drängar», »Båtfärd» och
»Lanthandlande» samt talrika landskap.
I en del av dem flyter tekniken ut till
en bredd, som får ett drag av al
fresco-målningens storhet. Och vilken säker och
utsökt fin tecknare Järnefelt är slår en
inför dessa verk. Man behöver blott
tänka på den raffinerade lilla gouachen
»Lekande barn» för att glömma ali kritik
för beundran och tacksamhet.
Nils Collett Vogt
Av Tage Aurell
OMSLAGET till den
sam-( / /ling Digte, som år 1887 för
/ första gången bar Nils Collett
/ Vogts namn i bokhandeln,
klängde två vita rosor. Rosor i knopp,
ännu ej halvöppna, blygt tveksamma.
Symboliken dugde och duger gott till
många lyriska debuter, men den passade
illa på Nils Collett Vogt. Väl
förtäljde han inledningsvis ej stort annat
än det, en ung poet nästan alltid har
på hjärtat och som det hastar att
kungöra för världen — minnen,
älskogsminnen, sommarnattsminnen, minnen från
det första och minnen från det sista
mötet. En söt synd, ett svart tvivel.
Men Nils Collett Vogt och ingenting
annat än Nils Collett Vogt voro dessa
dikter i sin påtagliga strävan att
»stramme sig op», att för Guds skull ej bli
gråtmilda, utan i stället, och på trots av
hj ärtesorgen, vittna högt och myndigt
om behärskning och mandom. Collett
Vogt hade klart i sikte — och hans syn
har icke skymts med åren — att en
man ej får ge avkall på sin karlavulenhet
ens när han skriver vers. i den ålder,
då antingen intet valv är för högt, ingen
väldighet för skrämmande eller ock tillva-
ron en oförståelig främlingsort — då
känner han ganska tydligt vad han
förmår och promenerar käckt under
stjärne-tinder bland »syngende minder». Han
gör sig uppenbar möda med att som en
man bemästra en skilsmässas tragedi och
i grubbel över »livets frydløse gang mod
døden» är en filosofs hållning honom
angelägen. »Nu er det hele et minde
kun» — »halvglemte minder» —
»længsler og drømme» : visst ligger gråten ibland
på lur, när han ser igenom detta konto,
men den slipper icke fram. Ty det gäller
ständigt att sätta ny fart, och därför är
det lämpligt att i tid vräka onödig
ballast över bord. När den hundrade kyssen
är undanstökad får han brått att svänga
sin hatt och önska den kvarsittande
ömheten allra hjärtligast godnatt.
Visserligen kommer han understundom åt att
håna sin egen »manlighet», och han har
då och då anfall av den Frödingska
mogenheten i »Balen» — att tala
någonting vist och kallt och erfaret inför
en obekymrat dansande kvinnokropp.
Men attityden följs ej av någon besk
ensamhetskänsla. Och är han själv en av
de hundra små poeter, som i höstens
tid sitta och skriva om gula blad, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
