Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Petrus de Dacias helgonbiografi. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Schiller
klarare bild av deras förhållande: »Ända
från min barndom har jag känt dig;
ditt anlete och din röst voro mig
välbekanta, och jag älskade dig mer än alla
andra människor, så mycket att jag
fruktade, att därav med tiden skulle
uppstå någon svår frestelse för mig. I mina
böner kunde jag aldrig skilja din person
från det jag bad om, så att jag lika
mycket bad för dig som för mig. Under
alla mina hemsökelser såg jag dig
ständigt vid min sida. Därför bad jag ivrigt
och länge till Gud, att han skulle
upplysa mig om, huruvida detta kom från
honom. Men på S:t Agnes dag blev jag
förvissad därom. Ty under
nattvardsgången gavs mig i osynlig måtto en
ring, skönjbar på mitt finger. När du
så först träffade mig, och jag för första
gången såg dig, hörde din röst och
skådade ditt anlete, igenkände jag dig och
häpnade på samma gång jag gladdes.»
Han åter skriver till henne i minnet
av flydda dar: »Men vad mitt hjärtas
sorger angår, så må du, älskade, veta,
att jag aldrig under alla mina
levnadsdagar, så långt tillbaka jag kan
minnas, känt mig så övergiven av Gud.
Varkunna dig över mig, ty jag lider av
en dubbel smärta: minnet av gångna
och tyvärr aldrig återkommande lyckliga
dagar och tanken på det onda, som icke
pålagts mig, utan som är självförvållat.
Mitt hjärtas glädje är svunnen,
jubelsången är vorden en sorgevisa, kronan
har fallit från mitt huvud, och därför äro
mina ögon förmörkade.»
Efter en stormig resa från Lybeck
skriver han till henne: »Gärna skulle
jag hava dött på den färd, som jag
företagit för din skull, och dock fruktade
jag just vid tanken på dig att dö, ty
jag visste, att om jag förgicks, skulle
detta vålla dig stor sorg. Ja, älskade,
för din skull vill jag gärna både leva
och lida döden, och jag tror också, att
Gud låtit mig leva, icke därför att jag
själv så önskat, utan därför att jag må
bringa dig tröst.»
Tala icke dessa brevutdrag för sig
själva? Med en smula omskrivning skulle
de kunna ingå i en kärlekskorrespondens
i våra dagar mellan älskande av djupt
religiös läggning. Därmed är icke sagt, att
Petrus och Kristina voro medvetna om,
att de för varandra betydde något av
det. som tvenne älskande betyda för
varandra. De sågo varandra och sina
känslor genom ljuset från den korsfäste.
Deras personers egenart och indirekta
påverkningar från litteratur etc. spela
också in härvidlag. Men det är att märka,
att Petrus mellan dessa kontemplationens
kärlekstankar återfaller i grubblerier över
munklivets försakelser. Det är även att
observera, hur mycket mindre Petrus
talar om lidandet än om bruden. För
honom blev lidandet endast brudens
bröllopsdräkt.
En man uppfylld av dylika känslor
för en kvinna kan näppeligen ha varit
döv för den diktning, som strömmade
honom till mötes. Huruvida de tyska
mystikerna varit Petrus bekanta är svårt
att avgöra. Dominikanermunkar spredo
kännedomen om den heliga Mechtilds
uppenbarelser till Italien, där de voro
bekanta för Dante och Boccacio. 1250
började Mechtild av Magdeburg
uppteckna sina uppenbarelser: »Lux
divini-tatis luens in corde veritatis», vilka
innehålla mycket av detta typiska frossande
i brudmystik. Icke heller kan avgöras
om Petrus varit influerad av Henrik av
Halle, Albertus Magnus’ lärjunge. I varje
fall borde Petrus’ syn på kvinnorna varit
något annorlunda än den i Tyskland
vanliga. Han kom från ett land, där
frågan om prästernas ställning till
kvinnorna varit mycket diskuterad, och som
kringvandrande munk lär han väl ej
alldeles ha kunnat undgå att taga in-
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
