Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om gamla soldatvisor. Av Frans G. Bengtsson - Renovabor. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
dinaler att stiga upp i ottan för att i sorg och
förvirring hasta in i San Angelos hägn.
Bourbon, iförd över rustningen en vit kappa
som gjorde honom igenkännlig i dimman för
vän och fiende, ledde själv sitt folk mot
murarna och stod redan med foten på
stormstegen, när han föll, träffad av ett muskötskott.
Han bars undan till ett litet kapell i närheten
och hann där överlämna befälet till sin
landsman, Philibert de Chalon, duc d’Orange; vid
soluppgången dog han, ropande i yrsel: ’Mot
Rom! Mot Rom!’ En konvulsion av sorg och
raseri genomfor hären, vars humör redan på
förhand var allt annat än gott; ingen
befälhavare hade nu längre ringaste styrsel på
manskapet, och en skovling utan någon som
helst hejd var därmed oåterkallelig. Visan
hos Brantöme fasthåller det ögonblick, då
d’Orange, i det han kommenderar förnyad
stormning, inviger Roms befolkning som en
hekatomb åt den stupade soldnärhövdingens
maner:
Quand le bon prince d’Orange
Vit Bourbon qui estait mort,
Criait: Saint Nicolas!
Il est mort, Sainte Barbe!
Jamais pius ne dit mot,
A Dieu rendit son åme.
Sonnez, sonnez, trompett.es,
Sonnez lous a 1’assaut!
Approchez vos engins,
Abattez ces murailles:
Tous les biens de Romains
Je vous donne au pillage.
Brantöme ber halvt om ursäkt å
författarens vägnar beträffande prosodi och rim:
mycket förfarna i dylika ting voro de inte,
menar han, ces pauvres aventuriers
d’autre-fois, men gjorde likväl så gott de förstodo, i
detta fall som i andra; och därmed får man
vara nöjd.
RENO V A B O R
Av HUGO GYLLANDER
»Benovabor», det ordet jag såg
på en gammal gravsten en gång,
såg det i höstens kyliga kväll,
när skuggan föll tät och lång.
Endast ett ord — men som ännu stod
över multnade stoftet vakt,
och som rymde allt, och som sade allt,
vad den döde ville ha sagt.
Ord av frihet, som slet sig ut
ur de tvångets år som flytt,
ord från en själ, som, nyfödd själv,
kunde tro och skapa nytt.
Icke framtidens hägrande land,
som med lycka i fjärran står,
men ett nytt, mer underbart sagolikt
än Fenix’ tusen år.
En dröm måhända, en saga blott,
ett irrsken över en grav.
Men för andra en stjärna, evig och klar,
över tidens gråa hav.
»Renovabor»? Det låg för mig
i ordet en klang av makt,
av frihet, av något fast och visst,
som en levande ville ha sagt.
Renovabor —■ »Jag skall förnyas».
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
