Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Christian Eriksson. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
Kliniken. Anatomien. 1906.
Reliefer ä portalen till Läk ar sällskap ets hus i Stockholm.
gjorde Erikssons barnskulpturer så
älskade.
1897 flyttade Christian Eriksson hem
på allvar med sin parissvenska familj.
Hans ställning i de följande två
decenniernas svenska konstliv blev i ej ringa
grad bestämd av hans fasta förhållande till
Konstnärsförbundet. Han hade varit
med i Opponenternas skara redan 1886
och kom under »Förbundets» hela
existens att tillhöra dess kärntrupp. Denna
märkliga sammanslutnings inre historia
är ännu oskriven; men av
förbundskamraternas vittnesbörd framgår att Christian
Erikssons pojkaktigt sunda frisinne varit
en icke obetydlig stämma i den politiska
sextett, som gått till eftervärlden på
Richard Berghs stora tavla.
Eriksson var länge den ende
betydande skulptören i »Förbundet». Under de
årtionden, då Börjeson och Teodor
Lundberg dominerade vårt lands officiella
skulptur, vann efterhand Eriksson på
»Förbundets» utställningar den mera radikala
konstpublikens sympatier, liksom han tid
efter annan fick utföra dekorativa
uppdrag åt privata byggherrar.
I det nära personliga förhållande vari
Eriksson stod till sina kamrater är det
helt naturligt att hans konstnärliga
utveckling kom att gå i samma riktning, vari
»Förbundet» ledde sekelskiftets övriga
svenska konst. I dess kamp för en
nationell svensk nutidskonst har han gjort
en mycket betydande insats.
Samtidigt har han — i samma grad som
t. ex. Zorn —- vetat att akta sig för
allt det som i tidsandan låg hans
verklighetskära väsen fjärran. Han har i sitt
fack brukat den realistiska franska
skolans lärdomar till att skapa uttryck för
svenskt kynne och modern livskänsla.
I en tid av övervägande lyrisk
landskapstolkning inom »Förbundets» måleri
söker han sig med förkärlek till robusta,
folkliga motiv och ämnen ur frilufts- och
sportsliv som t. ex. i »Skridskoåkaren»
eller i flaggstångsgrupperna för
Saltsjöbadens hotell. Kompositionerna växa ut till
nästan landskapliga skildringar. Eller han
fångar i intima små genrer den nakna
barnkroppens karaktär med
osentimental gratie. Sådana intagande ting som
»Dansa på tå» höra vid sidan om Carl
Larssons bästa »ungar» till de yppersta
barnskildringar ’den svenska konsten har
att uppvisa. I sökandet bort från den
franska elegansen mot en tyngre, mera
kärvt uppriktig stil leds han av samma
tendenser som en Kreuger, en Karl
Nordström.
Där var det tydligen inte blott en tids-
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
