Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dagmar Olrik och hautelisserna i Köpenhamns rådhus. Av Elisabeth Thorman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabeth Thorman
på Nordiska Kompaniet den stora
Bobergtapeten Begravning i Leksand.
Kanske förstod man ej då — tiden strax efter
1909 — att de tapeter, som uppe på
Rådhusets Vævestue ännu voro under
arbete eller som just hade lyfts ur
vävstolen, voro bland det tidiga 1900-talets allra
främsta frambringelser av denna art. Men
den som så sent som 1930 återsåg dem
måste förvånas över hur starkt och säkert
här greppet hade tagits, hur dessa tapeter
äga det för ali god tapetvävnad
väsentliga, knappheten och klarheten i sin
framställning, makten i sin skildringskonst,
den överdådiga dekorativa styrkan. I
sanning, den strängaste kritiker måste här
vara ense med Theodor Bierfreund, att
Lorenz Frölich var sin tids »betydeligste
Talent for dekorativ Kunst». Han var
det ej endast i Danmark; hans enda
värdiga motsvarighet är Gerhard Munthe
med sin högättade, från en strålande
norsk allmogeutövning nedärvda
tapetkonst.
Som för den textilintresserade verkligt
historiska tillfällen vill man beteckna
tapeternas uppsättande i det gemak i
Rådhuset, för vilket de voro bestämda;
efterhand, alltefter de blevo färdiga skedde
detta. Man vill fråga sig: vilka
motsvarigheter har detta högtidliga beklädande
av »Gobelinværelset» i Köpenhamns
Rådhus haft i länder, där mycket tidigt denna
den ädlaste av alla vävnader i ylle en
gång stod högt ? Gemaken i borgen i
Köln am Rhein och dess Arrastapeter —
för inemot tusen år sedan — var en annan
sak, men hur vårda i nutiden
Nederländerna och Holland och England och
Frankrike den konst, i vars historia
sådana beteckningar eller namn lysa som
Brüssel och van der Gucht och Mortlake
och Besnier och Oudry?
Sex år äro en dyrbar tid, varje dag av
den en vinst för en konstnär, som
därunder upplever från och med sitt
åttiotredje och till och med sitt åttioåttonde
år. De förgingo hastigt; en dag i oktober
1908 saknades Lorenz Frölich i ateljén.
Några få dagar därefter kom budet om
hans bortgång. I dess åttioåttonde år
hade hans livs ljus slocknat. Vemod och
saknad måste från den stunden och långt
framåt ha blivit de dystra, bofasta
gästerna på Dagmar Olriks ateljé.
Då 1920 hundraårsdagen av Lorenz
Frölichs födelse är inne, är den sista
tapeten färdig och står alltså
Gobelinværelsets präktiga utsmyckning helt fullbordad.
Med en mycket hög utmärkelse hedras
Dagmar Olrik för sin bärande och
betydande del i densamma: på Danmarks
konungs eget initiativ tilldelas henne
Fortjenestemedaljen i guld.
En mycket hög utmärkelse, men icke
den enda; ty Dagmar Olriks livsverk,
suiten av Frölichtapeter i Köpenhamns
Rådhus, ett av de mycket få stordåden
inom modern hautelissevävnad, skall av
verkliga kännare alltid röna tillbörlig
uppmärksamhet, och hennes namn, ett av de
gamla fina och goda danska namnen och
högt värderat i nutiden, skall icke så snart
kunna förgätas.
Om Lorenz Frölich se Theodor Bierfreunds uppsats i Ord och Bild 1903 sid. 95.
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
