Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Beaumarchais i ny belysning. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B e aum ar c hais i ny b e ly s ning
Av Nils
KJITT NYLIGEN UTGIVNA ARBETE
om Beaumarchais slutar professor Yrjö Hirn
med följande älskvärda ord: »Om än det vore
så, att den stränga kritiken icke lämnade
något annat kvar av hans verk än det man
kunde beteckna som ett litet musikaliskt motiv,
så hör motivet till dem vi mest ha behov av
att lyssna till, därför att det sjunger för oss
om Mod och Glättighet.»
Karakteristiken är lika betecknande för
Hirn själv som för Beaumarchais. Den
framhäver den enes vidsynta och frisinnade
humanitet och visar oss den andres betydelse som
representant för ett skämtlynne,
oförbränne-ligt och leende i livets alla skiften och med
samma beundransvärda mod bärande lyckan
•och olyckan.
Enligt bokens undertitel — »äventyrare,
stridsman, författare» — blir Beaumarchais
i främsta rummet äventyraren och
stridsmannen, medan hans skönlitterära författarskap
skjutes något åt sidan. Icke som skulle den
lärde forskaren försumma att analysera det.
Tvärtom ägnar han många sidor åt
granskningen av Beaumarchais’ dramer, särskilt av
de genom Mozarts och Rossinis operor kända
komedierna Figaros bröllop och Barberaren
i Sevilla, men då han anser, att äventyren
och striderna blott varit diktarens
förberedelse, eller om man så vill materialsamling,
betraktar han Beaumarchais’ levnadssaga som
ett av världslitteraturens mest intressanta,
färgrikaste och mest komplicerade skådespel.
Visserligen är denna mening om en
författares ställning till sina verk ingalunda ny,
men få ha tagit den i en lika vidsträckt
bemärkelse. Det gäller isynnerhet om Figaro.
»Det omtvistliga i den diktade gestalten
finner sin motsvarighet och sin förklaring i
omtvistliga egenskaper hos författarperson-
Erdmann
ligheten», uttrycker sig Hirn. »Det
förbryllande, växlingsrika och ständigt skiftande i
lustspelets tonart ter sig som en avspegling
av de tvära lynnesomkastningarna hos en
man, vars temperament var lättare, rörligare
och mer oberäkneligt än de flestas. ... Han
är, eller han var åtminstone som yngling en
Cherubin, han har i sitt väsen något av
Alma-viva, och han liknar Figaro såsom endast en
urbild kan likna sin avbild. Med att skildra
hans liv kan man därför så fullständigt som
det endast i sällsynta undantag är fallet i
litteraturhistorien förklara hans litterära
alstring.» Detta är bokens program.
En fråga, som sysselsatt eftervärlden, är
Beaumarchais’ ställning till franska
revolutionen, som tolkats så, att hans Figaro inte
blott är en dess föregångare, utan rent av
en murbräcka i den samhällsbyggnad man
krossat. Den blindhet för faran av en
om-störtning, som rådde hos de hotade
samhällsklasserna åren före katastrofen, visar sig även
i det mottagande Figaros bröllop rönte.
Redan år 1781 förelåg pjäsen färdig. Den
godkändes både av aktörerna vid
Comédie-Fran-qaise och av censorn, men Beaumarchais ville
föregripa den väntade succén på teatern
genom uppläsningar i Paris’ förnäma och
litterära salonger. Ryktet om dessa
uppläsningars obestridliga framgång nådde även Marie
Antoinette, som lät Madame Campan recitera
stycket, varvid Ludvig XVI häftigt reste sig
och sade: »Detta är avskyvärt, detta kan
aldrig spelas. Den mannen omintetgör allt som
bör respekteras hos en regering.» Samma dom
fällde Napoleon i sitt bekanta yttrande: »Le
Mariage de Figaro, c’est la révolution déjà
en action.»
Konungen använde hela sin auktoritet för
att hindra uppförandet, men drottningens
Yrjö Hirn: Beaumarchais. Äventyrare, stridsman och författare. Holger Schildts förlag, Stockholm.
23I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
