Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Goethe och Tegnér. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i ii
Francis Bull har i sin norska
litteraturhistoria påpekat att Vinje för dikten Ved
Rundarne, vari han i sköna stanser
berättar hur han vid mogna år återser sin
hemtrakt, haft till mönster Frithiof på sin
faders hög. Att man därbakom har att
söka Goethes Zueignung har Bull också
sett. »Alt er som för, men det er meir
for-klaarat», säger Vinje med en betydelsefull
förändring av Frithiofs besvikna ord:
»Allt är som förr. blott jag är
annorlunda.» »Det är mer förklarat» — det är
sagt helt i Goethes anda. Även Runeberg
har som bekant fängslats av den
lapida-riska Tegnérska versraden. Han skrev vid
mycket unga år Den gamles hemkomst över
temat: »Allt är som förr, men jag är icke
mer den samma.» Naturen är alltjämt
spelande ung och skön, men hans hjärta är
sjukt av lidelser, och han känner ingen ro,
ingen lust. Runeberg föregrep här Tegnér,
som själv på gamla dagar med större rätt
utvecklade temat i Återkomsten till
hembygden. Den bäck som han en gång sett
springa ned från bergen som en modig
yngling och växa till en flod (jämför
Floden!), stoppade nu sin pipa i säcken,
sedan klangen brutits. »Allt är som förr,
och likväl annorlunda», säger poeten, och
han frågar sig: »Har sig naturen ändrat
— eller jag?»
I Mjältsjukan hade Tegnér redan
svarat på den frågan. Det var han själv som
hade ändrat sig. »Kväv i min själ de
mörka skuggors spel», bad Frithiof på sin
faders hög, och Balder hörde honom. Men
för Tegnér tätnade skuggspelet. I
Mjältsjukan, som också den har stansens form,
äger en scenförändring rum liknande den
i Zueignung. Poeten ser i båda fallen från
en höjd — det är livets middagshöjd —
ut över ett friskt och solbelyst landskap.
I Zueignung fördystras detta av en
dimma, som emellertid skingras vid den
överjordiska uppenbarelsen, varpå allt
framträder med ökad klarhet. I Mjältsjukan
är solförmörkelsen inte övergående, där
antar det sommarljusa landet definitivt
höstlig karaktär: lunden gulnar,
blomstängeln brister. Det är en spegling av
hans själstillstånd: »Ali livskraft dog i
mitt för frusna sinne, — allt mod, ali
glädje vissnade därinne.»
I formen ansluter sig sålunda
Mjältsjukan, liksom Frithiof på sin faders hög,
till Zueignung, men den har en rakt
motsatt innebörd. Ingen ljusgestalt från ovan
uppenbarar sig för poeten och ger hans
sinne ro och hans öga klarhet. Det är i
stället en svartalv som biter sig fast vid
hans hjärta och förgiftar honom.
Sångens övermodige skald hade på nytt
fått sätta sig i skola och lära sig att
sångens himmel inte är evigt klar och att
det finns missljud som den inte förmår
lösa restlöst i harmoni. Mjältsjukan är inte
olympisk utan titanisk, dess författare har
avlägsnat sig från Goethe och närmat sig
Byron. Hur hans intresse för denne ökats
under 1820-talets lopp har Albert Nilsson
nyligen visat i boken Tre fornnordiska
gestalter. Märkligt är det att se hur han i
inledningsdikten till Kronbruden ställer
upp Byron mot Goethe. Han är trött på
att vandra i Goethes kyliga pelargångar.
Visserligen är hans konst allomfattande
och fulländad, ett prisma som fångar
varje ljusstråle. Men man ser överallt
konstnären och ingenstans människan. Hos
Byron är det annorlunda, säger Tegnér,
och formulerar därpå sina anspråk på
dikten:
Ali poesi är lyrisk, ingalunda
en abstraktion av skönhet som du stjäl
från alla håll ihop. Träd fram i dagen,
tag masken av, o skald, låt se de egna dragen.
I Mjältsjukan hade Tegnér redan följt
Byrons exempel, tagit av sig masken och
blottat ett förgrämt ansikte. Han diktade
då efter ett annat program än det han
framställt i Sången och Epilogen.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
