Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En grupp spanska romanförfattare. Av Alfred Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Åkerlund
det för övrigt visst icke nekas, att han i viss
mån har förtjänat sin världsberömdhet, ty
han har skrivit starka och intressanta
böcker, men den stora spridning hans arbeten
nådde beror nog i hög grad på den ställning
han intog under det stora kriget. Blasco
Ibanez var, liksom Alberto Instja,
entente-vän, och dessutom var han ganska säkert, som
Blanco-Fombona säger, en mästare i
reklamens konst. Som sagt, man känner till
Vicente Blasco Ibanez här i landet. Men sedan
är det nog icke mycket man vet om våra
dagars spanska romankonst. Baroja,
Una-muno, Valle Inclån, Concha Espina,
Alberto Insüa, Rufino Blanco-Fombona, alla
dessa ha visserligen blivit tolkade till svenska
under det senaste decenniet, men läsas de
mycket? Det är icke troligt. Förutom
skandinaviska arbeten läser svensken, att döma av
bokförlagens förteckningar på
översättningslitteratur, i regel endast engelska och
amerikanska saker, i någon mån franska. Allt
övrigt kommer tämligen i skymundan. Och
dock skulle man ju tycka, att det kunde ha
sitt stora intresse att gå till andra
litteraturer än den anglosaxiska och franska. Vad nu
den spanska beträffar, så har denna
verkligen sin speciella charme: den poesi och
den romantik som ännu finnas kvar i Spanien.
Ty i trots av den nya tiden med dess
maskiner och dess amerikanisering är mycket
ännu vid det gamla på den Iberiska halvön.
Och för att finna det pittoreska behöver man
icke ens uppsöka något »Kastanjettspanien»
i sydlandet. Det räcker med att överskrida
Pyrenéerna; ja, redan dessförinnan ha vi,
om vi taga den vanliga vägen, den västra,
ett hörn av vad man skulle kunna kalla
Bas-kien. »La cöte basque», med Guéthary, Saint
Jean de Luz, Hendaye, ger redan en fläkt
av Spanien. Här ligger, ännu på fransk mark,
det gamla smugglarnästet Urrugne med
pelo-taplan och kyrka, vars tornur har en latinsk
inskrift, den sorgsna inskrift som Pio Baroja
talar om i Zalacain ei Aventurero: Vulnerant
omnes, ultima necat — »Sår ge alla, den sista
ger döden». Den spanska melankolien har
skickat en utlöpare in i det annars glada och
leende franska baskerlandet. Nåväl, det
baskiska landet, såväl den franska som den
spanska delen, det grandiosa Castilla la Vieja,
själva den spanska jorden, som med sina
egendomliga färgnyanser icke liknar någon
annan jord, de fattiga, bruna byarna och de
sovande muromgärdade städerna, allt detta
finner man mellan pärmarna av verk som äro
skrivna av den spanska realismens mästare.
Det egenartade, historiemättade, pittoreska
som Spanien äger ger åt dessa verk en must
och doft, en färg och en stämning som man
icke precis är säker om att finna i andra
länders litteratur. Den spanska realistiska
romanen är alltså jämväl romantisk, i den mån
landskapet och »le goüt du terroir» kommer
med i den, ty själva landskapet är
romantiskt. Något snarlikt kan ju sägas om den
engelska realistiska romanen, och frågan är,
om icke det stänk av romantik som ligger
över engelskt landskap och engelskt liv har
sin stora del i den engelska romanens
segertåg i vårt land. Ar det spanska alltför
exotiskt för oss ? Det borde det knappast vara.
Det spanska borde kunna appellera till oss
likaväl som det engelska. Ja, vem vet? Det
större intresse som på sistone kunnat skönjas
här i landet för det spanska språket torde väl
med tiden kunna få sin gynnsamma
återverkan på vår kännedom om den spanska
litteraturen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
