- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
24

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ragnar Josephson

att uppenbara nya oanade möjligheter i
människosjälen och människokroppen. Vi
veta att så icke är fallet. Vi veta att
Michelangelos konst direkt vuxit upp ur
den florentinska marken, vi kunna stegvis
följa dess växt ur det italienska
1400-talet. Hans skönbyggda, väldiga gestalter,
som med stora åtbörder tolka sitt kval
och sin längtan, kunde aldrig blivit till
annorstädes än i Italien. De efterbildades i
Nederländerna, men vilken kraftlöshet
där över deras muskulösa kroppar och
vilken osanning där över deras stora
gester ! Och Rembrandt! Det är ett stycke
brun holländsk jord som blommar i hans
konst med dunkel prakt. En rembrandtsk
gestalt, med sina stilla tafatta rörelser,
med sin knotiga växt, med sin gripande
fulhet, skulle aldrig kunnat skapas i det
klassiska Italien. Nej, dessa båda
konstnärer betyga förr motsatsen till Ellen
Keys tes. De betyga, att de som i konsten
förmått djupare, större, mäktigare än
några andra tolka sitt lands och sitt folks
egenart, de tala därigenom till hela
världen, de bli universella. Det kan inte
nekas att Ellen Keys en smula abstrakta
universalism är av tunnare blod.

Emellertid, den Keyska kritiken hade
även giltighet i mycket, och man frågar
sig, vad som i 90-talets nationella
stilprogram var ett övergående mod och vad
som är bestående däri. Finns det en
na-tionalegendomlighet, som genomtränger
skiftande stilar och skiftande tider?
Frågan är svårbesvarad. Men vi vilja
framkalla ett ålderdomligt sanningsvittne, en
gammal bitvarg, som tänkte djupt över
svenskhet och konst för nu 150 år sedan.
Det skall inte undgå någon att vad han
har att säga på ett egendomligt sätt
sammanklingar med vad 90-talets
konsttolkare tänkt och uttryckt. Och ändå
skilja dem icke blott ett och ett halvt
sekel åt utan även en i grunden
annan konstkultur.

Det är Carl August Ehrensvärd, jag
avser. Det som ger hans uttalanden ett
särskilt intresse i detta sammanhang är
att det var under en konstens
internationalism, en av alla tiders starkaste, som
han verkade och i vilken han med hela
sin sprakande själ gick upp. Nyantiken
gick som en stormvåg över Europa, ej
olik den som den internationella realismen
gjorde på 80-talet, och alla nationer
byggde och skulpterade och målade
antikt. Ehrensvärd blev svuren anhängare
till rörelsen, och han har tolkat sitt
klassiska patos i den sköna raden i sina
reseanteckningar :

»Jag har sitt uti antiquen dess reglor,
jag gör intet mer än ropar utan till
utur en stor sönderrifven bok, spridd
öfver hela Italien.» Han verkade häftigt
för rörelsens framtid i Sverige, han ville
till och med plantera ut antika
avgjutningar på Stockholms främsta gator och
torg för att ge nordbon uppfostran och
ledning.

Men detta var blott ena sidan av hans
propaganda, mot vilken den andra stod i
skarpaste kontrast. Det var det grekiska
klimatet och den grekiska människotypen,
så ansåg han, som skapat den grekiska
konsten. I det nordiska vinterlandet
kunde omöjligen samma slags konst uppstå,
ja fråga var om överhuvudtaget sann
smak kunde finnas i Norden.
Klimatläran förklarade visserligen för honom
orsaken till den antika konstens storhet,
men gav honom samtidigt beviset att
denna konst ej borde bliva mönstergivande
för Sverige. »Det kan kännas i minsta
nerv», skriver han, »huru illa ligger ett
fädernesland, som har 9 månaders vinter,
huru illa en tid användes på Resor för en
Göt och en Vandal. — Jag trodde att det
hade varit möjligt få Sverget till ali ting.
Nej Sverget kan omöjligt bli någon ting
—- ett Markatteslägte som söker bli folk,
men som jag tror Linei Systeme, tror jag

24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free