Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
till varje gästande främling: Vad tycker
Ni bäst om i vår stad? Nu gällde det.
Skulle det bli den nya slussöverfarten
eller någon radikal magasinsbyggnad eller
något nyuppfört bostadshus efter hans eget
snitt som skulle hembära priset. Man stod
kring honom med spetsade öron och
väntade på visdomsordet. Då svarade
funktionalisten ungefär sålunda : Det, jag tycker
bäst om, är Skansen och Tessins slott och
Gustavianska teatern på Drottningholm.
Förliten eder aldrig uppå profeter. Ty
de äro, när de äro som bäst, människor
och inte läroböcker. De äro irrationella och
fulla av känsla och ingivelse. Le Corbusier
är en sådan man, han är herre över sina
idéer och inte slav under dem, och ingen
har för övrigt så gärna som denne
funktionalist låtit det nyttiga vika för det sköna.
Men hans avskedsord till Sverige är
tänkvärt. Det var alltså de timrade
bondstugorna, enkla och slutna, som tilltalade
honom mest, och vår stormaktsarkitekts
klassiskt behärskade barockskapelse, sträng och
tung, och slutligen den gustavianska
epokens ljusa nordiska antik. Varför valde han
just dessa ting? Vi tro oss veta svaret.
Därför att de voro genuina, egenartade, i
sin art fullkomliga uttryck för sitt lands
och sin tids konst.
Det är möjligt, ja det är sannolikt, att
det ligger en djupare mening i detta
hastiga ord av modernisten. Det är troligt, att
dessa internationella former, som nu
överströmma Sverige, skola tvingas in i det stora
stilsammanhang, som vi här sökt antyda.
Det finns mycket som talar därför. Det
finns i denna stil en drift mot enkelhet och
osmyckad storhet. Det finns även ett
sökande mot de elementära lagar för skönhet,
som voro antikens —• logik, klarhet,
samling, proportion, standardisering av den
typ, som för tiden och landet uppfattas som
den sanna. Men ännu ha knappast
klimat, lynne eller tradition i Sverige haft
något väsentligt att bestämma rörande den
införda internationella formen. Att så en
gång blir fallet, därom känner jag mig
övertygad.
Det finns en berättelse av Heidenstam,
kallad Dumma Svenskan. Den handlar om
en karolinsk soldathustru, som kvarblivit i
Turkiet. När hon fördes in i seraljernas
turkiska prakt, bland alla sirliga och
snabbfotade danserskor, susade viskningar
omkring henne. Allt hos henne var så stort,
hennes fötter voro som en järnbärares.
Sultanan hade befallt henne att till allmän
förlustelse söka härma de turkiska
slavinnornas dans. Hon stod först allvarlig och
stilla i den snurrande kretsen av mänskliga
fjärilar. Hon visste icke själv hur hög och
vacker hon reste sig i sin fattiga
arbetsdräkt; hennes drag voro klara och öppna,
och hennes hår mjukt som silke. Men så
började hon på befallning söka härma alla
de underliga stegen hos de orientaliska
kvinnovarelserna, hon snubblade och
sna-vade, och skrattet omkring henne brast löst.
Då såg hon upp, stannade i sin rörelse
och inför hennes blick blev det tyst igen.
Var hon icke, där hon stod, enkel, stark
och rak i det brokiga vimlet, den svenska
konstens musa?
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
