Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jon A r a s o n
(len utom och inom sig. Island är landet för
de mörka lidelserna och de hemliga brotten
(romanen Svartjugl, 1929) men också landet
hvor Ørneunger øver deres Vinger
i snevid Ensomhed fra Gry ti) Nat.
Här har ett folk skapat sig en egen
kultur, ett folk av norrön stam, ättlingar av
landnamsmän, som slagit sig ner i ett öde
land och gjort det till sitt eget, ett folk som
ständigt på nytt måste ta upp kampen mot
mörker och kö.d, mot fattigdom och
ensamhet. Så småningom utvecklar sig hos
Gunnarsson ett människoideal, som i roman
efter roman får allt fastare konturer och som
tydligt sammanhänger med den syn på det
isländska folket, som hans författarskap
givit honom. Den hårda kampen för ljus och
kultur i en karg och hård natur har
skapat ett nackstyvt folk, som dagligen måste
se fara och nöd i ögonen och som skulle vara
sålt, om det ett enda ögonblick dagtingade
med sig själv och gav vika för trycket.
Sådant Gunnarsson tecknat detta folk är det
ingen idealistisk konstruktion. Ädla och
självuppoffrande hjältar skall man söka
förgäves i hans romaner. Tvärtom — den bäste
mannen är den som aldrig uppger sig själv.
Mannen bär sitt öde inom sig och måste
förbli sig själv trogen. Är rätten på hans sida
måste han oförsonligt hävda den, hävda sina
egna intressen. Makt och herravälde över
människor och rikedomar är något som en
man inte kan uppge. Över döda och sårade
går han framåt. Men småsinne och
krokvägar är inte hans sak. Han kan råka ut för
nöd och faror — det kan vara en snöstorm,
det kan vara en samvetskonflikt — men han
stupar hellre än han vänder om. Han är
oböjlig och hårdnackad och hänsynslös,
framför allt mot sig själv.
Att Gunnarssons egen mödosamma väg
fram mot konstnärsskapet givit honom
materialet till detta mannaideal, är tydligt. Man
kan studera det i de två sista volymerna av
Kirken paa Bjerget. Men den Uggi
Greips-son, som här genom svält och umbäranden,
missräkningar och nederlag kämpar sig fram
till segern, bär isländskt blod i ådrorna, är
fostrad i isländsk miljö, härdad — andligen
och lekamligen — i ett hårt klimat och
känner sig från början som den isländske
vikingen, som väl kan besegras men aldrig vika:
Hugleik den hårtseglande.
Det mannaideal, som utformats i Kirken
paa Bjerget, reser sig för oss med starka
och hårda konturer i Jon Arasons gestalt.
Gunnarssons minnesmärke över den
isländske frihetshjälten är som en kolossalfigur av
granit, huggen ur ett enda block. Mannen
står där framför oss från början, ung och
levnadsglad och målmedveten, med
fältherrstaven i ränseln och blicken mot höjden. Allt
går honom väl i händer, alla hinder röjes
ur vägen, han tror blint på sig själv och sin
sändning1. Han blir Islands mäktigaste man,
kyrkofurste och världslig maktinnehavare,
fader till en stor barnskara och fader för ett
helt folk. Men i det ögonblick han har nått
maktfullkomligheten, har orosmolnen redan
samlat sig. Han har för länge sedan anat
dem. Och då den avgörande faran hotar
Island och hans eget livsverk, har han endast
en tanke: det var för denna faras skull som
han blivit biskop på Holar. Detta var alltså
Guds mening, ödets mening med hans kraft
och hans maktställning. Utan spår av
tvivel eller tvekan om rättfärdigheten i sitt
motstånd bjuder han den nya tiden spetsen
och beseglar sitt liv och sin långa kamp med
att obruten föras till stupstocken.
Mannen förefaller att vara föga
komplicerad, och dock är han en gåtfull gestalt.
2.
En gåtfull gestalt i en invecklad situation.
Tiden är de religiösa brytningarnas tid.
Jön Arasons motståndare på Island är inga
farliga män. Han beräknar strax före
avgörandet fiendestyrkan till en och en halv
husmansson! Men bakom dem står den nya
tiden: reformationen håller på att flytta över
makten från kyrkan till staten, statsmakten
tar den nya rörelsen i sin tjänst, i Danmark
och i Norge har katolicismen redan störtats
— Jon Arasons motståndare har väldiga
makter bakom sig. Striden mellan Jön
Ara-son och hans fiender är därför striden
mellan katolicism och reformation.
Gunnarssons roman intar i så måtto en
anmärkningsvärd ställning i nordisk
litteratur, att reformationen tecknas i mörka
färger, medan den gamla trons företrädare
framträder i skinande ljus. Vad har föranlett
Gunnarsson till detta ställningstagande?
Gunnarsson är uppvuxen i ett
protestantiskt prästhem, och både i självbiografien och
i romanerna spelar prästerna en stor roll.
Men rollen är sällan glansfull. Redan i för-
4—Ord och Bild, 43:e årg.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
