Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klassisk konsthistoria i nya nordiska framställningar. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassisk konsthistoria
Arkaisk krigare fràii slutet av 500-talet.
Metropolitan Museum, New York.
ha länge lärt lika mycket av denna utveckling
på italisk jord som — direkt — av grekerna.
Romarna ha utvecklat sin krigiska typ
mellan två blomstrande hellenistiska
kulturdistrikt ; etruskerna i norr och Kampanien i
söder. De föraktade bådadera för deras
veklighet, men ha kontinuerligt följt med i bådas
utveckling — samtidigt som de stora krigens
konstvinster åter och åter bröto utvecklingen
genom direkt import från Hellas. Det visa
både fynd och litteraturställen. Det är
fullkomligt sant, att vissa forskare nuförtiden
på ett nästan löjeväckande sätt överdriva den
hellenistisk-etruskiska konstens värde. Ha vi
ej nyligen fått höra, att den, ej Apollon från
Veji, ej skulpturverk som det ovan
avbildade, ej 500- och 400-talens storslagna
arkaiska italikerkonst beteckna den etruskiska
konstutvecklingens höjdpunkt? Påståendet är
orimligt. Men vi ha ingen anledning att gå
till motsatt överdrift och som Kjellberg
förbigå den etruskiska hellenismen eller
förklara dess verk som enbart svaga
efterbildningar av hellenistisk konst. Den etruskiska
hellenismen har fixerat det kostliga ideal av
en fredlig, fet borgare med stor måge, som
pryder så många sarkofager i märklig
motsats mot det romerska sportsmässiga idealet.
Den har även skapat en så märklig frände
till det senrepublikanska romerska porträttet,
som den s. k. arringatoren i Florens. Vissa
av de berömda sarkofagerna i Tarquinia och
deras mäktiga, strängt stiliserade och
förenklade liggande figurer ingiva ofrånkomligt den
tanken, att där kunde en av medeltidens stora
konstriktningar direkt ha begynt under första
årh. f. Kr., om ej kejsartiden och dess
klassicism kommit emellan och avbrutit
utvecklingen i Toscanas städer. Och — jag
upprepar det — nästan oöverskådlig är den
samling av etruskisk-hellenistisk konst, som
större museer — British Museum,
Carlsbergglyptoteket, Metropolitan Museum i New
York, Roms museer och andra — ha. Till
dem lönar det sig ej att medföra den nu
föreliggande upplagan av Bonniers
konsthistoria. Där måste man hoppas på en ny
upplaga, som för svensk publik upptäcker
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
