Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ett nyfunnet Kristinaporträtt. Av Karl Erik Steneberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ny f nn e t Kristinaporträtt
redan vid denna tid.
Sålunda nämnes nu
t. o. m. en svensk
målarstipendiat
Georg Waldau (om
vilken Olof Granberg
framdragit
intressanta uppgifter).
Utländska konstnärer
börja åter finna
vägen till det svenska
hovet. Från
Nürnberg komma
medaljören van der
Brucke samt målaren och
stickaren Johan
Neander. Den
senare presenterar 1642
drottningens porträtt
och utför »af f
ritningar till den finske
Biblien», i vilken
således gravyrerna, bl. a. titelsidan med
Kristinas bild, torde vara av hans hand.
Fransman var porträttmålaren Salomon
de la Houve, en av forskningen obeaktad
medlem av en parisisk förläggarfamilj,
vilken under detta årtionde finner ett
rikt arbetsfält i Sverige, särskilt som
Lennart Torstenssons konterfejare; vid
hovet har han dock arbetat först 1647 för
att följande år dyka upp hos Maria
Eleonora i Stettin. Jämte några mindre
beak-tansvärda konstutövare utgöra dessa som
synes en liten förtrupp till den tätare
skara av utländska artister, som under åren
närmast före tronavsägelsen fylkas kring
drottningen.
Mästaren till Romrodporträttet bör
dock sökas bland de mera
traditionsbundna, stationära målarna. Bland dessa är den
mest bekante Jacob Elbfas, känd sedan
Chr. Eichhorns tid och av ålder
ihågkom-men med en mängd attributioner. Man går
alltså inga nya vägar genom att föreslå
honom som Kristinaporträttets målare.
För hovet var han
flitigt verksam, som
porträttör bl. a.
under åren 1637 och
1641; vid samma tid
arbetar han för
Kristinas farbror
riksamiralen och målar
1641 »Hans
Exelen-ties eget Conterfey»
i helfigur. Ett
sådant porträtt av
Gyllenhielm från detta
år är verkligen
bevarat (på Karlberg),
och då man i dess
bäst bibehållna
partier, i stofferna, kan
finna tydliga
likheter med motsvarande
detaljer i
Kristinabilden, synes Elbfas’
autorskap till de båda porträtten ganska
sannolikt. Även Elbfas’ signerade
damporträtt på Kolk har slående
överensstämmelser med Romrodporträttet. Skulle en
attribution på här skisserade grunder visa
sig hållbar, så har Elbfas i den senare
målningen tillförsäkrats ett verk, som i
betydelse och kvalitet höjer sig ett gott
stycke över genomsnittet av traditionella
Vasatidsporträtt.
Den hedervärde konterfejaren har
emellertid snart fått stryka på foten för
Kristinas importerade artister, vilka med sitt
elegantare formspråk torde ha tilltalat
hennes smak mera. Det kan löna sig att
till formell jämförelse kasta en blick på
Becks och Bourdons arbeten; psykologiskt
mest givande blir dock en
sammanställning med drottningens sista svenska
porträtt, Wuchters märkliga tolkning i
Uppsala från 1660. Man finner i detta
samma kraftigt markerade ansiktsstomme
som i Romrodporträttet, men därutöver
ett talande vittnesbörd om de strider som
Drottning Kristina.
Oljemålning dat. 1643.
Nordiska Museet.
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
