Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De nationella dragen i den flamländska konsten. Av Leo van Puyvelde. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De nationella dragen i den flamländska konsten
Quentin Me t sy s. Den heliga Annas familj.
Palais des Beaux-Arts i Bruxelles.
hemland och långt utanför dess trånga
gränser, en stil i överensstämmelse med den
moderna uppfattningen av målarkonsten.
För många konsthistoriker betyder de
tidiga flamländarnas verk en djärv
förnyelse, som i början av
fjortonhundratalet så fullständigt omgestaltat de
västerländska målarnas syn, att Vasari hundra
år senare försökte förklara den genom
uppfinningen av oljefärgen. Denna
Vasaris åsikt är alltjämt den gängse. Men de
gamla flamländarnas »uppfinning» består
icke i användandet av tekniken i fråga.
Den hade länge varit i bruk för det rent
dekorativa väggmåleriet. Den blev icke
allmän för tavelmåleriet förrän på
Vasaris tid, i mitten av femtonhundratalet. De
tidiga flamländarna målade alltjämt med
ägg. De ha uppfunnit något bättre än oljan.
De ha skapat normerna för tavlan, för
den målning som icke längre blott fyllde
en funktion i arkitekturen.
Stafflimåleriet går långt tillbaka i
medeltiden. De bysantinska ikonerna
tjänade till förebilder i Italien. Men hos
by-santinerna liksom hos italienarna bibehöll
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
