Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskarna som kolonisatörer. Ett stycke svensk kulturhistoria. Av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ii t o ti
Sorl in
göra något för ordnande av
rättsförhållandena på ögruppen. Men detta kunde
knappast ske utan att man gjorde klart för sig
vilken nation som skulle ha suveräniteten
över densamma. Detta ordnades slutligen
1920 genom en överenskommelse mellan
England, Förenta staterna, Frankrike,
Italien, Japan, Sverige, Norge, Danmark och
Nederländerna, varigenom Spetsbergen
jämte Björnön tillerkändes Norge, dock med
rätt för alla andra stater till fiske, jakt och
gruvbrytning inom området. Norrmännen,
vilka ej gärna sett att så stora arealer
tillhörde främmande nationer, ha sedan dess
så långt sig göra låtit sökt inlösa dessas
territoriala rättigheter, och för närvarande
äro de i besittning av den största delen av
de ockuperade områdena. Deras sista
förvärv var det svenska området med
Sveagruvan, sammanlagt 764 kvkm. Det sista
året gruvan hölls i gång var 1925, då den
sysselsatte något över 200 man och
lämnade 116 000 ton kol. Därpå råkade
gruvan i brand, och år 1926 trädde bolaget i
likvidation. Det rekonstruerades två år
senare under namnet Nya svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen, i vilket staten var
praktiskt taget ensam delägare.
Verksamheten har sedan inskränkt sig till
vakthållning och reparationsarbeten, tills den den
14 mars i år såldes för en summa av en
miljon norska kronor.
Det är med blandade känslor man möter
meddelandet om denna affär. Vi ha offrat
mer än två miljoner kronor på Spetsbergens
utforskande, och på dessa undersökningar
och kartarbeten, utförda av vårt lands
skickligaste vetenskapsmän, äro de
gruvföretag baserade som nu skola drivas av
främmande nationer. Hela den svenska
kolonisationshistorien är ett vittnesbörd om
svenskarnas förmåga att börja och icke
fortsätta, att skapa värden som andra skola
dra nytta av. Trehundra års erfarenheter
ha på ett övertygande sätt ådagalagt
svenskarnas olämplighet för dylika företag.
Felet synes emellertid inte ha legat hos
kolonisterna själva, vilka tvärtom visat sig
kunna komma väl tillrätta med både natur
och folk, utan hos de hemmavarande. Alla
svenska kolonisationsföretag ha gått under
av en och samma orsak — den, att
hemlandet aldrig tillräckligt intresserat sig för den
svenska kulturens utposter i främmande
land och därför att det nekat dem sitt stöd
när våld och laglöshet hotade deras liv och
egendom. En svensk kolonist i ett avlägset
land är en rättslös person — och det vet
alla andra folk. Så var det i Delaware på
1600-talet, så var det i Kamerun 300 år
senare. Därför äro alla framtida försök till
kolonisation eller till att skapa egna
stödjepunkter för vår växande handel troligen
dömda att misslyckas. Detta kan vara
lämpligt att erinra sig vid de titt och tätt
uppdykande mer eller mindre fantastiska
projekten över svensk utvandring till tropiska
områden.
Den förnämsta orsaken till vårt
misslyckande som kolonisatörer torde sålunda
ha varit regeringens ohjälpliga undfallenhet
vid vissa kritiska tillfällen, då ett bestämt
uppträdande kunnat rädda en värdefull
besittning åt Sverige. Det hade ej behövt
leda till några fientligheter. Det kunde ha
räckt med att knyta näven — fast inte i
byxfickan. Till detta sällar sig ett annat
drag — bristen på framsynthet. Av rädsla
för en liten tillfällig utgift kan vi låta stora
framtidsvärden gå oss ur händerna. Hellre
en slant i dag än möjligen en stor summa
nästa år. »Bättre en fågel i handen än tio i
skogen» är en sanning med stor
moderation. Men den har varit ett motto för svensk
kolonisationspolitik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
