Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a u r i n
några onödigt modern-vulgära uttryck. Är
det ej snart slut med den klåfingrighet som
gör att man även vill förbättra Shakespeare
och andra klassiker, ja till och med försöka
att få »Sköna Helenas» text litet kvickare?
Då »Othello» på 1820-talet i Nicanders
översättning gavs i Stockholm gick den blott
fem gånger, och det ehuru man stuvat om
den. Och den ansågs i alla fall i sin urlakade
form vara oanständig.
Uppfattningen av vad som är officiellt
passande är mycket olika genom tiderna.
I den italienska novellsamlingen från
1500-talet, ur vilken Shakespeare, sedan den
översatts på franska, tagit uppslaget, berättas,
att Desdemona förälskat sig i Othello »på
grund av hans tapperhet och icke av
kvinnlig begärelse». Det förefaller som om den
naturliga sinnligheten skulle varit den
kvalificerade synden. Hos Shakespeare, som är
human i ordets högsta mening, komma de
olika mänskliga naturerna fram på det mest
psykologiska sätt utan pjoskigt pryderi.
Den allra naturligaste och icke ett spår
uppskruvade kvinnliga renhet ligger över
Desdemona i den underbara scenen före
mordet, då hon talar med sin väninna Emilia,
Jagos hustru. Hon säger till henne: »Jag
älskar, så att hårdhet, mörka blickar, ja
hans bannor — hjälp mig med nålarna —
ha behag med sig.» Och sedan sjunger hon
den lilla rörande visan, Sjung vide, vide, vide,
som hennes tjänarinna sjungit, då hon blev
bedragen av sin fästman. Med underbar
karakteriseringsförmåga ger Shakespeare
sedan i varje replik olikheten hos de två
kvinnorna, Desdemonas naivt älskliga oskuld och
Emilias skämtsamma lynne med ett inslag
av lättsinne.
Desdemona: Är Lodovico ej en vacker man?
Emilia : En mycket vacker man.
Desdemona : Han talar väl.
Emilia : Jag vet en dam i Venedig, som skulle gått
barfota ända bort till Palestina för att bara få snudda
vid hans underläpp.
Vilken underbar sinnlig kraft ligger ej i
denna replik? Av de uppträdande var det
egentligen två vid vilka man fäste sig, om
också alla voro fullt presentabla: herr Sten
Lindgren, som träffat det naiva draget
hos Othello och gjorde honom därigenom
sympatisk, och så Jago—herr Martin
Ericsson, som med stor auktoritet utvecklade
sin ondska och fräckhet.
»Människan är av naturen god», hette det
på 1700-talet. Det trodde man, och med
skäl, icke mycket på under Shakespeares
tid. Jago själv blir nästan häpen åt de böljor
av ondska som stiga upp i hans själ. Men
han är så kall, att han i alla fall kan se det
goda hos dem han hatar och vill förgöra.
Sataniskt jublar han emellertid över sina
motståndares »ärkeåsnedom». Det finnes ej
många personer i den dramatiska
litteraturen som gå upp mot Jago, då det gäller
att framställa ondskans makt i
människohjärtat. Han säger om sig själv:
Fast jag ej lider morén har han dock
ett trofast, kärleksvarmt och ädelt väsen
och blir, så tänker jag, mot Desdemona
öm make. Nå, jag älskar henne ock;
ej just av idel lusta, — fast kanhända
jag kunde svara för så gräslig synd —
men till en del som näring åt min hämnd;
ty denne hete mor misstänker jag
har jagat på min mark. Den tanken gnager
och fräter på mitt inre som metalliskt gift,
och intet kan och får ge själen ro,
förr’n jag kvittat, hustru emot hustru.
Misslyckas det skall jag få morén dock
så vildsint svartsjuk, att förnuftet ej
kan bringa bot.
(Per Hallströms översättning.)
Pirandello fick Nobelpriset. Det är mera
att förundra sig över, att bland de över
trettio författare som fått Nobelpriset det
är så många som man tycker vara högeligen
förtjänta av denna världsutmärkelse, än
att det är några som man förvånar sig åt
att de fått det. G. B. Shaw har också fått
priset, och han förefaller mig i
mångordighet och förkonstling ha mycket gemensamt
med den nu ryktbare italienaren. Luigt
Pirandellos II piacere dell’ onestà, här
översatt med Anständighetens vällust, gavs som
festföreställning på Dramatiska teatern i
författarens närvaro. Kanske drog den titeln,
som här begagnades, mera publik. Liksom
Tolstojs »Lastbara nöjen» lockade köpare,
som blevo litet snopna, då de funno att
bland dessa lastbara nöjen räknades
cigarrettrökning, så kanske väntade man sig här
något litet mera vällustigt än vad man fick.
Emellertid var uppslaget rätt betänkligt.
En högboren tjugusjuårig italiensk fröken
har med moderns tillstånd haft ett
förhållande med en gift aristokrat. Då skilsmässa
är omöjlig i Italien, var det ju ganska
naturligt, att resultatet blev ett naturligt barn.
Nu gällde det att före dess födelse anordna
ett giftermål med en därtill villig, och fa-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
