Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
tidningar och tidskrifter mötes av dessa
bluffannonser, som vädja till hans plånbok
med ett nästan rörande sken av trovärdighet:
»ett nytt mästerverk av förf. till den
oförgätliga» (följer titeln); »den kvickaste och
mest rörande roman, som tänkas kan»; »med
denna bok inleder en stor skriftställare sin
lysande bana»; »hela nutidslitteraturen bleknar
till obetydlighet inför detta snilleverk» o. s. v.?
Hur kan han ana, då han lyssnar till en
hänförd lovsång över Monsieur X:s allra
färskaste reseskildring i en tidskrift, som
sprides i tiotusentals exemplar, att artikeln
är »inspirerad» och publikationen själv
»stöd-jes» av ett konsortium av förlags- och
bokhandelsfirmor? Det är alltså verkligen så,
att produktionen av skönlitteratur i
Frankrike åtminstone till för ungefär tre år sen
befann sig i en period av högkonjunktur,
och att man alltjämt får räkna med försök
till en på konstlad väg åstadkommen
värdestegring eller — i rena ord — med en
tendentiös och organiserad åsiktstillverkning
såsom en följd av samarbetet mellan
förlagsintresset och en viss del av pressen.
Med sådana fakta för ögonen vore det
kanske klokare att följa den brittiske
diplomatens exempel och resignerat stänga vårt
utsiktsfönster. Men vi ta det inte så
högtidligt. Vi skriva ingen världshistoria. Vi
utgå från att ett iakttagelsematerial av denna
natur av sig själv tvingar forskaren och
kritikern att till en viss grad ge sina utsagor
hypotetisk form. Det som rör sig i vår egen
samtid är alltför intimt förknippat med vårt
jag för att ej behovet att förstå, att
överblicka, att syntetisera skulle inställa sig
som en helt naturlig sak. Så även här. Vi
låta alltså blicken glida över ett tidsskede,
som nästan ännu tillhör nuet, och över ett
område, som av alla, inom vilka ett folk ger oss
en uppenbarelse av sin intellektuella egenart,
är det rikaste och det känsligaste — dess
vitterhet. Kaos är vårt första intryck, mycket
riktigt: en i åratal magasinerad energi, som
plötsligt frigjord rusar in i vacuum; trängsel
och oreda, ett lidelsefullt prövande och
letande, bluff och allvar om vartannat . . .
Men det dröjer inte länge, förrän vårt öga
vänjer sig vid skådespelet, och med vår
första känsla av road överraskning blandar
sig en naturlig önskan att orientera oss en
smula, att om möjligt urskilja vissa stora,
gemensamma drag och dominerande
utvecklingslinjer. Och vi göra snart ett antal enkla,
preliminära iakttagelser, som vid närmare
prövning synas oss hålla streck. Vi finna
bl. a. följande.
Krigets direkta inverkan på litteraturen
har varit mindre än vad man i allmänhet
är böjd att antaga. De verk av mer än flyktigt
intresse, som inspirerats av personliga
erfarenheter och ha kriget som sådant till ämne,
kunna räknas på fingrarna: »Le Feu»
(Bar-busse), »Les Croix de Bois» (Dorgelès),
»L’Equi-page» (Kessel), »Vie des Martyrs» (Duhamel),
»Capitaine Conan» (Vercel) och väl ännu
några. Två yngre skribenter av originell
begåvning och sinsemellan så olika som
möjligt, Montherlant (»Le Songe», »Chant
fu-nèbre») och Drieu la Rochelle (»Mesure de la
France», »Genève ou Moscou» etc.), båda
f. d. kombattanter, ha med erkännansvärt
frimod satt diverse med kriget
sammanhängande problem under debatt. Ännu ett
par andra namn göra sig här påminta:
Barres och Suarès. Deras förtjänster i övrigt
må vara vilka som helst — i den mån deras
verksamhet anknyter sig till kriget som
motiv för nationalistisk propaganda, ha de
»skrivit på vattnet».
Blir frågan åter i vad mån den speciella
krigsmentaliteten sträckt sina verkningar
till litteraturen, få vi ett mera positivt svar.
Antagandet av ett samband mellan dessa båda
företeelser tarvar ingen motivering. Det är då
bl. a. påfallande att de manliga
huvudfigurerna i ett stort antal romaner från åren efter
kriget förete betecknande likhetsdrag. Jag
hänvisar som exempel till Kessels »Les Captifs»,
Morands »Lewis et Irène» och Benoits »Alberte».
Brutal självhävdelse, cyniskt högmod och kall
beräkning i alla till kärleken hörande
angelägenheter utmärka dessa särdeles moderna
»hjältar». Det är tydligt att vi här ha att
räkna med produkter av en tidsanda, ett
visst mått av personliga erfarenheter. Kriget
odlade och uppmuntrade den enskildes
bestialitet och hänsynslöshet; när avspänningen
inträdde och disciplinen lossade sina band,
kvarstod som ett övergående socialt resultat
bl. a. ett antal individer av just den antydda
typen — ovilliga eller oförmögna att
underordna sig ett samhälle, som återtagit sina
normala funktioner, och disponerade för
lagstridiga handlingar och rena banditdåd (se
»Capitaine Conan»!) eller, i lyckligaste fall,
för en verksamhet som i maskerad form
gav utlösning åt besläktade våldsinstinkter.
Vi ha i Montherlant ett kuriöst exempel
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
