Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horatius
verket var hans förflutna skumt och
äventyrligt. Under sin studenttid i Athen hade
han slutit upp bland många andra
intellektuella i Cæsarmördarna Brutus’ och
Cassius’ armé, avancerat till officer och
deltagit i själva slaget vid Philippi; han hade
kommit ifrån katastrofen med livet och
sedan fått del av den allmänna amnestien,
men hans förmögenhet var det slut med.
Den var fädernearv, men inte av den
finare sorten; pappan var helt enkelt en
frigiven som fiskat guld ur krigs- och
kristidernas grumliga vatten; folk som ännu
kunde minnas gubben, påstod med
bestämdhet att han snöt sig i fingrarna (det är
en av Suetonius’ förtjänster att ha räddat
genom två årtusenden detta drag ur
skvallrets liv). Man frågade sig, hur en sådan
herre burit sig åt för att innästla sig hos
den granntyckte Mæcenas. Och Horatius
sjunger ut med svaret i debutboken. Ja,
han är Mæcenas’ vän — nära vän t. o. m.,
antyder han fint men tydligt:
Impulsiv är ju mången; hur ofta har jag till
exempel
inte stört dig, Mæcenas, då du var fördjupad i
läsning
eller i tankar, med infall och skämt . . .
Emellertid kan han öppet redovisa för
hur denna vänskap kommit till: han har
icke använt några konstgrepp för att ställa
sig in hos den mäktige — han har blivit
föreställd för honom i laga ordning, på
rekommendation först av Varius, tidens
ledande episke diktare, och sedan av
Vergilius. Vid sitt första besök hos Mæcenas
avgav han en hackig och förlägen, men
ärlig självdeklaration och blev ganska
kort och snävt bemött — vilket icke var
oväntat; först många månader efteråt
blev han inbjuden igen och blev nu anmodad
att framgent räkna sig till Maecenas’
vänkrets. Intrigspel och parasitfasoner
tolereras överhuvud icke i denna krets: detta
inskärpes i den berömda skildringen av
hur poeten avspisar en påträngande dussin-
litteratör med tallrickslickarplaner — den
otrevliga figuren, som störde Horatius’
morgonpromenad på Via Sacra, nämnes
inte vid namn, och just därför kan det
misstänkas att han är tecknad efter levande
modell. Sitt förflutna varken kan eller vill
författaren göra någon hemlighet av. Han
tar med i samlingen — nästan på trots —
en i och för sig obetydlig anekdot från den
tid då han var med i Brutus’ stab; poängen
är en vits som smickrar Brutus i hans
egenskap av tyrannmördare. Och vad
beträffar det alla tjata om, att Horatius’
far var en frigiven — ja, det var han, och
en bättre far har ingen haft. Kåsören
lyftes till poesi av kärlekens patos, när
han hyllar den gamle, som höll sin gosse
för god för att skickas i småstadsskolan
bland de dryga centurionernas långa
pojkar; åt sonen bekostade han i själva Rom
samma bildning som unga män av stånd
fingo — och detta utan några beräkningar
på en social karriär, som han väl visste
ändå var stängd för slavättlingen; men unge
herrn följdes överallt icke bara av sina
betjänter, utan också av den gamle, som
övervakade hans vandel utan småsinne
och försynt kompletterade lärokurserna i
filosofisk etik med sin praktiska livsvisdom.
»Det är min fars förtjänst, om min karaktär
icke vanprydes av annat än få och
måttliga fel. . .»
Det är vackert erkänt, och på samma
gång självmedvetet sagt. Han upprepar
det på två ställen till: fel har jag, men
varken många eller stora — man kan
och bör överse med dem. Detta är
emellertid samtidigt en filosofisk
principdeklaration. Den unge kåsören polemiserar mot
den etiska skola som ville dela människorna
i två skarpt skilda rangklasser: de Visa,
som ex dejinitione icke kunde ha några fel,
och Dårarna, som likaledes ex definitione
icke kunde ha några förtjänster. Så lydde
den stoiska dogmen; och kåseriernas
Horatius är ännu, liksom vännen Vergilius,
51S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
