Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Ala r c it s
tid, rik på uppslag av olika slag men
fattigare på verk som tala ett språk begripligt
för oss alla. Ett slag såg det ut som om
dramat skulle vara i stånd att nå en ny
blomstring, men ju närmare man kom slutet av
1920-talet, desto tydligare blev det att det
var en illusion, och särskilt var tiden kring
1930 ovanligt fattig på sceniska verk av
betydelse.
Försöker man i alla fall att få en överblick,
finner man väl att tyngdpunkten vilat i
den episka konsten, men även här
konstaterar man till sin överraskning, att de största
begåvningarna icke vuxit fram direkt ur
efter-krigsjorden utan företrädas av namn vida
berömda redan fore världskriget — med
andra ord, den generation som dök upp vid
sekelskiftet och i sig upptog naturalismens
tekniska vinster och förenade dem med de
romantiska och rent psykologiska inslag,
på vilka den europeiska prosakonsten är så
rik under detta skede. Den tyska
naturalismen kom ju sent och växlade in på dramats
spår; det så kallade 90-talet, som hos oss
betyder så mångt och mycket, fick aldrig
riktig luft under vingarna i tysk litteratur,
tidens störste diktare var filosof tillika och
hette Friedrich Nietzsche, men han torde
som ande ha betytt mer för nittitalet i
nordisk litteratur än i hemlandet, som hade nog
så svårt att tillägna sig hans mäktiga
förkunnelse, bottnande i nej till kulturen och
ja till livet.
Det kommer alltid att förbli ett säreget
kapitel i tysk kulturhistoria, hur en
romanförfattare sådan som Thomas Mann, som
levde med även i den politiska utvecklingen
och bekände sig till demokratien, under sitt
senaste skede kunnat samla sig till även
i omfånget väldiga verk. Det som bär titeln
»Der Zauberberg» förblir nog hans mest
svårsmälta och kan blott delvis betraktas som
ren prosaberättelse, ty här upptar Thomas
Mann den store föregångaren Goethes metod
att låta romanen bli inte bara ett uttryck
för sin upphovsmans egen livsåskådning,
utan tillika en oavlåtlig diskussion mellan
de olika personernas åskådningar, och det
med en bredd som tillsammans med det rent
beskrivande elementet tynger ner romanen
och för den fram till den vetenskapliga
avhandlingens gräns. Det finns utan tvivel hos
Thomas Mann vid sidan av den utpräglade
esteten, sådan han framträder mest renodlad
i »Der Tod in Venedig», ämnet till en pro-
fessor, som bedriver studier både i
litteraturens teorier och politisk vetenskap och
konsten att böta tuberkulos, och det händer
att hans stil får en akademisk prägel, som
ingalunda höjer den estetiska effekten.
Men på sidan om revolutioner, fredsslut,
krigsutbrott har hans rika ande försänkt sig
i andra tider och seder, och enligt vad som
berättas har han under femton år sysslat
med att studera den bibliska perioden och
närmast den judiska, som kretsar kring
Jakobs ärevördiga person och älsklingssonen
Josephs sköna och nästan romantiska
ynglingagestalt. Frågar man, hur patriciersonen
från den gamla hansestaden Lübeck kommit
att hamna så långt tillbaka i Orienten, skall
han själv måhända lämna ett lärt svar om
alltings samband, men hela tilltaget förblir
nog en gåta, som man allraminst i dag har
lust att lösa. Alltnog — med de redan
utgivna två delarna Die Geschichten
Jaa-kobs och Der junge Joseph har Thomas
Mann icke blott stadfäst sitt rykte att vara
en av det gamla Europas främsta
prosa-törer, utan han har vuxit ut över sig själv
och skapat ett verk, som, när detta gamla
Europa inte längre finnes kvar i den
nuvarande kaotiska formen, utan övergått i
något nytt och okänt, skall bära
vittnesbörd om vad en västerländsk patriark av
det mest bildade och snillrika slag kunde
åstadkomma, när han mot sitt livs afton
drog sig undan världen och såg på
österlandets och västerlandets upprinnelse och
växt, så som man ser på ett högt och
vördnadsbjudande träd, vars rötter en gång
spirat under årtusenden i en av bibelns
legender omsusad oas för att sedan växa allt
högre och högre och breda ut sina grenar
över kontinenter och årtusenden . . .
Redan själva förspelet till den första
romanen, Jaakobs historia, det som börjar
med en siares ord »Tief ist der Brunnen der
Vergangenheit. Sollte man ihn nicht
uner-gründlich nennen?» —• och som fortsätter
med att ge en antydan om själva
problemet och samtidigt rullar upp hela den
religionshistoriska atmosfär som de bibliska
legenderna äro inbäddade i, låter oss ana,
på vilket förbluffande sätt vår epiker denna
gång bemäktigat sig sitt stoff, och hur han
själv så att säga blivit bemäktigad av
detsamma, det röjer hur diktaren och
vetenskapsmannen hos honom förenat sig,
över-skyggat varandra och framhävt varandra,
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
