Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Fulheten. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Fulheten
delat begreppet i mekaniska konster, som
avse handfärdighet, och fria konster, som
»äska mer Snilles kvickhet, än händers
färdighet» som en 1700-tals estet uttrycker
sig (Arrelius 1797). Emellertid har man
för att avskilja och beteckna en viss
kategori av konster givit dem särskilda epitet.
Den franska akademiska doktrinen
fastslog år 1648 epitetet sköna för de bildande
konsterna, vilket framgår redan av dess
namn Académie des beaux-arts. Men
Sverige övertog inte utan vidare denna
beteckning. Den svenska konstakademien är
ett bevis därpå. Den kallades först ritare-,
sedan målare- och bildhuggare-akademien,
och äntligen 1810 lade den förståndigt
nog för sin del helt och hållet beslag på
den utomordentliga beteckningen fria
konster, som dock ursprungligen lika mycket,
ja mer hänför sig till litterär och
vetenskaplig odling. Det gick inte likadant i
Danmark, vars skildrerakademi år 1814
blev Akademi for de skönne kunster. I
Sverige hade emellertid under gustaviansk
tid det franska »beaux-arts» börjat
översättas; en av de första som brukar ordet är
Kellgren, då han sjunger om Lovisa
Ulrikas hov, att det »i en parnass förbytt, de
vackra konsters yrken hägnat». Skön konst
blev liksom sÆöw-litteratur, det franska
»beiles lettres», under 1800-talet den
ständiga beteckningen för de tvenne skilda
huvudarterna av konstnärlig odling. Det
är alltså en fransk-akademisk åskådning
och ordsammanställning, som ligga som
dessa svenska uttrycks grund, och de hava
vållat otroligt med missförstånd. Yrjö Hirn
säger träffande i sin bok om det estetiska
livet: »Huru ofta hör man ej människor
döma verk, som framställa komiska eller
naturalistiska motiv, med den enligt deras
mening fällande domen: ’detta är ej
skönlitteratur’ eller ’detta är ej skön konst’.
Sådana felslut torde aldrig kunna avvärjas
hos dem, som grunda sin uppfattning om
tingen på de språkliga uttrycken och som
anse sig kunna argumentera med hjälp av
ordlekar.» Även i våra dagar förekommer
ingen konstdiskussion, där icke åtminstone
någon insändare tar upp denna gamla
ordlek och fylld av den uppriktigaste harm
slår den i det robusta huvudet på en
misshaglig skulptur eller i det darrande lärftet
på en icke harmoniskönt arrangerad
målning. Men Dantes helvete och Rabelais’
Gargantua måste onekligen betraktas som
skönlitteratur, även om de inte äro
respektive sköna att vistas i eller att se på.
Vi hava talat om fulheten som en
realistisk princip, principen om den sanna
framställningen av yttervärlden. Men frågan
om fulheten innefattar även en annan, en
moralisk princip, principen om det onda.
Antiken såg fulheten framför allt som
uppenbarare av ondskan. Den klassiska
dikten skildrar hjälten skön, förrädaren ful.
Homeros tecknar i följande ord porträttet
av Tersites:
Han var den fulaste mannen av dem, som till
Ilion lände;
skevbent var han och haltande gick, och hans
puckliga skuldror
stodo mot bröstet böjda ihop, och överst på karlen
huvudet gick i en spets och var skuggat av
glesaste ullfjun.
Det var denne, till det yttre onekligen
ganska otrevlige Tersites, som smädade
Akilles med orena hänsyftningar, då denne
höll den döende Pentisilea i sin famn, och
som yttermera stötte sin lans i det
kvinnliga liket–alltså: gemenheten och
fegheten ha i honom tagit kropp.
Det behöver inte ens sägas att denna
sinnebildliga framställning av ondskan går
igenom alla tider. Jag skall här icke trötta
med att skildra den uppfinningsrikedom,,
med vilken medeltiden sammansatte sina
djävlar, drakar och laster för att göra dem
vämjeliga, med vilken frenesi en
Schon-gauer och en Dürer skapade sina
djurmonster av ondska, med vilken tygellöshet
en Hieronymus Bosch trollade fram sitt
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
