- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
619

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Film. Av Artur Lundkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Film

förklädnad, naken i bad och en gång
nedbäddad i vissna löv som en annan skogsnymf:
ändå är det som om hon aldrig sinnligt kom
riktigt till sin rätt. Men hur uttrycksfulla
är inte revolutionens järnvägsstationer,
folk-vimlande eller övergivet tomma! En ofta
odräglig film och likväl en av de mest
konstnärliga på senare tid.

Paula Wessely har framträtt i den
österrikiska filmen De stora dårskaperna, där hon
som ung lantflicka kommer till Wien för att
bli skådespelerska och börjar det nya livet
med en glad natt: en naiv oskuld bland de
mycket erfarna, i illa förgyllda miljöer där
pengar alltid anses vara bättre än blommor.
Äventyret leder till en passionshistoria som
flammar filmen igenom, intensiv utan många
ord; där lever Paula Wessely upp med sin
prägel av en äldre tids kvinnor och där kliver
Rudolf Forster omkring med ali sin tyngd.
En Ufa-film, Till främmande strand, visar
Zarah Leander i en långdragen
kolportage-roman med några få välutformade scener,
bland annat en grotesk kärleksparad av de
kvinnliga fångarna i Paramattafängelset i
Sidney. Zarah Leander gör föga intryck utom
när hon får sjunga och en gång när hon
flätar korgar med blekt och sorgset ansikte.

Elisabeth Bergner framträder i en ny
version — denna gång engelsk — av en
film, som förut kallades Trånande läppar
men nu heter Gabrielle. Hennes utformning
av rollen är skickligare än någonsin, hon
är sublim men snuddar samtidigt vid det
makabra i sin virtuositet. Hon spelar nästan
enbart med ansiktet, vilket liknar ett
bråd-moget barns och med förfärande
känslighet speglar alla slags förnimmelsei av lycka,
lidelse och lidande, liksom utan att hon
själv riktigt fattar dem.

Cecil Rhodes i Afrika är ett engelskt försök
till en filmbiografi över den store imperialisten,
men alltför smått tilltagen att vara honom
värdig. Det är verkligheten bakom som
intresserar; filmen blir närmast några löst
sammanbundna samtalsscener utan afrikansk rymd

över. Bäst är porträttet av boerpresidenten
Krüger och därnäst porträttet avRhodessjälv.

Bröderna Marx nya film, En dag på
kapplöpningarna, tyder på att deras komiska konst
håller på att utarmas och köra fast i
schabloner och upprepningar (musikprestationerna,
den kärlekskranka damen). Bäst är det
dionysiska negeruppträdet, värst det
ovidkommande revyinslaget.

Den ryska filmen om Pariskommunen,
Storm över Paris, är inte betydande, men ändå
mycket sevärd. Den är rörlig och förefaller
lika illa organiserad som den olyckliga
kommunen; men som bildkonst i rörelse är den
träffsäker och sund, därtill med påfallande
välanvända ljudeffekter. Ansiktena är värda
ett helt studium för sig och de många
barrikadscenerna har en romantisk kraft som påminner
om Delacroix. Filmen är också bärare av ett
aktuellt patos i denna demokratiens
förlamningstid.

Slutligen vill jag nämna Fritz Langs båda
senaste amerikanska filmer, Fury och You
only live once. Jag har sett dem i Danmark,
där de visats utan märkbara klippningar;
den svenska censuren har däremot förbjudit
dem. Båda filmerna är oerhört dramatiska
men ändå stramt konstnärligt behärskade
och rör sig med ett brännande socialt stoff.
Det har legat den landsflyktige Fritz Lang
om hjärtat att gestalta den enskildes krav på
rättvisa gentemot samhället och de blinda
massor vars lidelse han råkat bli offer för.
Med kirurgisk njutning blottar han
sammanhanget i pöbelinstinkternas funktion, men
utan någon patenterad social salvelse: det
är ett självrannsakningens pekfinger riktat
mot var och en, ty vi kan alla bära på dolda
våldsinstinkter som blott söker en motivering
för att bryta fram. Det är upprörande,
oroande filmer, det är levande realism och
omedelbar konst, en dramatik som kommer
nerverna att skälva av något så opassande
som lidelse för sanning och rättvisa. Statens
Biografbyrå har velat bespara svenska folket
denna upplevelse.

619

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 14:59:34 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0675.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free