Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
hopp just på själva tvivlet: förtvivlan kan
bli grundvalen för ett verksamt liv, och jag
tror, att de största hjältar ha varit
förtvivlans människor.»
Med förtvivlan menar Unamuno alltså
egentligen den otillfredsställda längtan efter
det eviga och oändliga, som vi aldrig nå, en
tragisk kamp utan seger.
Och detta lidande är pä samma gång ett Guds
lidande i oss — Guds, som lider i oss, därför att han
känner sig fängslad i vår ändlighet. — Att tro på Gud
är att älska honom och att älska honom är att känna,
att han lider, att hysa medlidande med honom. Därför,
den som nalkas den oändliga kärleken, nalkas också
den högsta ångesten. Det finns ej någon annan kärlek
än den lidande, och i denna värld ha vi att välja
emellan kärlek, som är lika med lidande, eller lycka,
som är glad och mätt, men inte längre är kärlek.
Men å andra sidan är lidandet människans
adelsmärke: vi göra oss ej reda för att vi äga en själ, annat
än genom lidande. Människan är mänsklig, d. v. s.
gudomlig, endast i den mån hon förmår lida eller
rättare sagt känna ångest. Och ett sådant lidande
botas endast genom mera lidande. Lidandet är
medvetandets omedelbaraste uppenbarelse, och det är
möjligt, att vi fått vår kropp endast på det att
lidandet skulle kunna uppenbara sig.
Med detta ständigt åtrådda eviga liv menar
Unamuno emellertid inte bara det platonska
hoppet om själens odödlighet, utan helt
enkelt den gammalkristna tron på hela
personlighetens, även kroppens, uppståndelse.
Själva hans egen religiösa tro är byggd på
Kristi uppståndelse, där han mitt i allt
vetenskapligt tvivel söker garantien för sin
egen uppståndelse. Han erkänner själv, att
han begär tecken, alldeles som judarna
gjorde.
Just på grund av denna massivt romantiska
undertro kan han naturligtvis inte gilla
protestantismen, som icke födde hjältar som
katolicismen, »utan endast födde samhällen,
som äro förståndiga, lyckliga, rika, fria, i vad
på deras yttre institutioner ankommer, men
inte kunna göra några stordåd. Ty deras
religion har i människohjärtat förstört allt
det, som sätter en människa i stånd att offra
sig själv. Kristus är uppenbarelsen av det
oförståeliga, och det är farligt att, som
protestanterna, vilja tro med förnuftet i
stället för med livet, ty för att förstå något
måste man först döda det, bringa det till
andlig förstelning. När förnuftet vill göra sig
gällande utanför det formella, blir det
tillintetgörande.» För övrigt saknar Unamuno
hos protestantismen, i likhet med inte så få
av nutidens religiösa, Mariakulten, som
behövs till motvikt mot en alltför manlig Gud
Fader, och som förkroppsligar i sig
universums medvetande.
Unamuno förnekar dock inte, att
protestantismen haft sina stora förtjänster,
särskilt därför att katolicismen och framför allt
munkväsendet är anarkistisk i allt som rör
staten. Det var nödvändigt att så att säga
civilisera kristendomen, att göra den borgerlig
genom att göra den okyrklig. Det gjorde
Luther, fast han strax därpå själv grundade
en kyrka. Men det är inte värt att tala om
protestantismens tolerans, ty renässans,
reformation och revolution ha bragt en ny
inkvisition i världen, nämligen vetenskapens
och kulturens, som torterar genom tvivlets
hån. Den katolska reaktionen, som egentligen
är ett spanskt verk, var en stor gärning,
därför att den satte trons allvar mot tvivlets
hån. Därför måste det protestantiska förtalet
bort ur Spaniens historia, utbrister Unamuno,
som då ännu inte visste, att numera även
protestantiska historiker göra rättvisa åt
Filip II.
Denna underliga blandning av mystik och
rationalism drev naturligtvis Unamuno till
en mellanställning, som berövade honom ali
hemortsrätt i något religiöst samfund. Hans
»upplysta» vänner brukade säga, att slutet
på allt detta måste bli, att det enda, som skulle
lyckas honom, vore att driva in folk i den
vildaste katolicism. »Jag har blivit anklagad
för att vara reaktionär, ja t. o. m. jesuit. Må
det vara så. Vad mer?» suckar han resignerat.
Men därpå fortsätter han i en hoppfullare
stämning: »Jesu sociala kungarike är dock
något helt annat än jesuiternas.» Och litet
längre fram följer en ny bekännelse, där han
identifierar sig med don Quixote-getalten:
Jag känner, att jag inom mig har en medeltida
själ, och jag tror, att mitt lands själ är medeltida,
att den med våld tvingats igenom Renässansen,
Reformationen och Revolutionen. Den har lärt av dem,
ja, men ej låtit dem vidröra själen, utan behållit det
andliga arv, som kommit från vad man brukar kalla
de mörka århundradena. Och quixotismen är blott
den desperataste iassn i striden mellan medeltiden
och renässansen, som var en ättling av medeltiden.
—■ — —• Och om några anklaga mig för att tjäna
den katolska reaktionens sak, skola andra säga,
att jag tjänar de officiella katolikerna. Men i Spanien
bekymra sig dessa föga om någonting, och intressera
sig endast för sina egna tvister och
meningsskiljaktigheter. Spanska nutida katoliker är det ej värt
att resonera med — de ha ett så ynkligt förstånd, de
stackrarna! Och dessutom ha de stackars människorna
varken ögon eller öron. Tacka vill jag då Santa Teresa
eller Johan av Korset.–—
Hur kommer det sig, att bland de ord, som
engelskan har lånat från vårt språk, sådana som siesta
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
