Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
fru Skram beträffar flera gånger. Nu tror sig
Agnete äntligen i en ung tråkig jurist, Rikard
Berg—Olafr Havrevold, ha funnit den rätte.
Och denne drar sig naturligt nog, då han får
höra, att hon stulit, vilket hon själv med
kärlekens tvång att vara fullkomligt uppriktig
erkänt för honom. Han tycker, att stöld var
litet betänkligt för hans blivande fru. En
mycket lustig liten vippstjärt till intighet,
fru Sara Wulf, spelades med smak och
sprittande humör av Aase Bye. Gerd
Egede-Nissen som Agnete var för mig en stor
besvikelse. Det var som jag påminner mig
skådespelerskor på 1880-talet med klassisk
teaterplastik. Det var påtåhävningar och
armar uppåt sträck. Det roliga var att ännu
en gång få se hela denna teatergymnastik och
till på köpet använd i ett naturalistiskt stycke,
som redan för ett halvt sekel sedan spelades
med den natur, som man trodde var ett av
de första villkoren för en framställning av
en naturalistisk pjäs, vilken hade till miljö
norrmän i Köpenhamn.
*
Den stora upplevelsen på gästspelet var
fru Tore Segelcke. Målaren Christian
Skreds-vig sade en gång till en svensk dam: »Du er
Kvinde, du er tusinde Gange Kvinde, du er la
femme!» Det tänkte man också, då man såg
fru Segelckes framställning av de kvinnliga
härligheterna. I den intelligente, ibland
kanske väl underfundige Helge Krogs
Konkylien skulle hon vara urtypen av kvinna,
icke kvinnan-modern utan kvinnan, som går
helt upp i kärleken. »Kärleken består, men
föremålen växla», säger man ibland
skämtsamt. Här är det rama allvaret. Det hela föreföll
litet tid- och rumlöst. Sonja—fru Segelcke var
konkylien. Hur så och vad menas med det?
I den stora, ädelt formade snäckan hör man
havets eviga brus. Det var väl meningen, att
denna ton skulle susa i hennes hjärta, då
hon något sömngångaraktigt skred från Axel
till Inge och från Inge till Gustav. Var Sonja
lika tom som konkylien? Det torde knappast
vara författarens mening, men man kan ej
låta bli att tänka på, att någon av männen
kunnat rikta till hennes gåtfulla gestalt den
franske skaldens ord:
Tu n’as jamais été dans tes jours les plus rares
qu’un banal instrument sous mon archet vainqueur.
Et comme un air, qui sonne au bois creux des
guitares,
j’ai fait chanter mon réve au vide de ton cceur.
Tore Seg el eke som N o ra i
Et Dukkehjem.
Men det gjorde de inte utan tyckas alla
ha betraktat henne felfri som Afrodite.
Den hemlighetsfulla dragningen hade hon,
och man förstod, att hon hade förmågan att
göra män olyckliga. Alla tre herrarna, Axel
-—-Jens Bolling, matematikern, Inge—Olafr
Havrevold, målaren, men särskilt
Gustav—-Lasse Segelcke, den egocentriske och
tvärsäkre praktiske mannen, hade alla något att
ge. Man frågar sig: kan någon annan spela
Sonja än fru Segelcke, då man förtrollad såg
på hennes karaktärsfullt och skönt formade
ansikte, på hennes smidiga gester och lyssnade
till hennes röst.
*
Ibsen telegraferade den 20 april 1894 under
den föreställning, då Réjane på
Vaudeville-teatern i Paris spelade Nora, ett tack för att
hon gjort »hans skønneste Drøm til
Virkelighed» och »kreeret Nora i Paris». Jag kan inte
frigöra mig från tanken, att en hel del av de
intelligenta gallerna efter föreställningen
frågade varandra: Jamen med vilken man var
det hon rymde? Man undrar, hur den stora
skådespelerskan kan ha givit Nora. Och hur
var Duse i »La casa di bambola»? Vi veta
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0443.html
