Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Otto von Friesen. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto von Friesen
ning en täthet av 60 pr kvadratmil,
överallt möter man dem här som gråa gäster
från fordom, på ängsbackar och åkerrenar,
i urgamla offerlundar; gulmåran klänger
vid deras fot, och stilla vaggar blåklockan
till deras tysta och ordkarga tal om
stormiga mänskoöden. De berätta om Ragnvald,
som i Grekland varit hövding för
väringagar-det, om Torsten, som med tydlig självkänsla
säger, att han »köpte denna by och
förvärvade medel därtill österut i Gardarike»;
ännu andra ha icke en, utan flera gånger
»uppburit gäld i England», d. v. s. varit
med om den kolossala brandskattning av
England, som kallas danagälderna. Men
även fredligare bedrifter hugfästas. En
betydelsefull och tacknämlig gärning var
exempelvis byggandet av en bro, varmed
i denna tids språk förstås en upphöjd,
stabil vägbank över en sumpmark eller
annan svårframkomlig terräng. Därom
säger den väldiga Sälnastenen vid
Skånelaholm:
Städse skall minna,
då människor finnas,
bred och stadig
bro om den gode.
Alla de mångfaldiga bidrag, som von
Friesen i monografier, tidskrifter och tidningar
givit till de uppländska runstenarnas
tolkning och belysning, skola icke här
uppräknas; jag nämner endast det förträffliga
arbetet Upplands runstenar (1913), ett
mönster av allmänfattlig framställning med
viktiga vetenskapliga synpunkter och
resultat. För första gången särskiljas här de
stora uppländska runmästarna och
karakteriseras efter sin konstnärliga egenart:
Asmund Kareson, den klassiske runristaren,
mästare till ett fyrtiotal bevarade stenar,
den förste som ger sina verk en ornamental
utstyrsel av verklig konstnärlig halt; vidare
Lifsten, Fot och vad de allt heta.
Men von Friesens arbetsfält sträckte sig
över det svenska runbeståndet i dess
helhet. Skarpsinniga och viktiga äro bl. a.
hans undersökningar över Rö-stenen i
Bohuslän och runorna i Norden under
folkvandringstiden (med en intressant
exkurs om herulerna och med
namnhistoriska studier av stor räckvidd), över
Lister- och Listerbystenarna, över den
gåtfulla och svårtolkade Sparlösastenen m. fl.
Detta framhävande av von Friesens
banbrytande verksamhet som runolog är
ingalunda avsett att förringa eller
undanskymma hans viktiga insatser inom andra
filologiska domäner, språkliga, paleografiska och
historiska. Arbetena om det germanska
preteritum, om Jesu Syrachs bok, om
Codex argenteus och om det svenska rikets
uppkomst äro talande bevis på vidden av
hans forskning. Men de i det föregående
berörda torde vara i särskild grad
karakteristiska för hans intressen.
Vetenskaplig forskning består av två
ting: analys och syntes. Varken den förra
eller den senare kan utan men för det hela
renodlas och isoleras från den andra. Det
har med rätta sagts, att syntes utan analys
är dilettantism; och, kan man tillägga,
analys utan syntes är vetenskap, som stannat på
halva vägen, von Friesen förenade
bådadera, och det är intressant att se, hur hans
utveckling som forskare går stadigt i
riktning mot syntesen, från den tidiga
ungdomens rent lingvistiska detaljanalys till
utforskandet av kultursammanhangen och
de historiska problemen. Karakteristiskt
nog är hans sista större avhandling en
vidlyftig historisk undersökning, publicerad
för blott några månader sedan (i Hist.
Tidskr. 1942). Han söker här genom en
ingående källanalys och en skarpsinnig,
men ganska djärv tolkning av en gammal
skaldevers få fram en helt ny
konstellation kring Torgny lagman, Olov
Skötkonung och Olav Haraldsson. Försöket
är fängslande, om också resultatet, såvitt
jag förstår, förblir något ovisst. Så mycket
torde i varje fall få anses klarlagt, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
