Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Brott och vidskepelse. Av Arvid Wachtmeister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Wachtmeister
det myndigheterna lugna den upprörda
mängden och för densamma klarlägga att ryktet
saknade varje grund.
Menedsceremonier
Av de skiftande uttryck vidskepelsen kan
taga såsom brottsmotiv skola vi till sist
något dröja vid de synnerligen intressanta
menedsceremonierna. Edens stora betydelse
vilar som bekant på tron, att den gudomliga
makten skall straffa menedaren. För det
mesta föreställer man sig straffet såsom
omedelbart följande på brottet. Den hand, som
menedaren lyfter vid edens avläggande,
förtvinar, en åskstråle slår ihjäl honom, han
sjunker ned i jorden eller också blir han
bortförd av djävulen. I en preussisk provins lär
det sålunda vara bruk vid domstolarna att
öppna fönstren, när en bonde avlägger ed.
Man tror nämligen, att djävulen då skall
komma in för att hämta menedarens själ,
vilket för den edsavläggande bör utgöra en
sporre att hålla sig till sanningen. Den även
hos oss bekanta historien om domaren, som
för att hindra den svärjande att avlägga
mened, före edens avläggande sade till
tingsvaktmästaren: »Öppna fönstret! En själ skall
flyga till helvetet!» synes sålunda ej sakna
all grund.
Mångahanda äro de sätt, på vilka man
anser sig ostraffat kunna svära falskt. Så
talrika de använda medlen än äro, låta de i det
stora hela hänföra sig till några få
grundtankar. En av de största grupperna härleder sig
ur den åskådningen, att menedaren träffas av
en åskstråle, slungad av den hämnande
guden. Liksom man oskadliggör en blixt genom
att anbringa en åskledare på det hotade huset,
anser man sig vid avläggandet av eden genom
en säregen ceremoni, den s. k.
åskledareceremonien, kunna ur kroppen leda bort de
farliga följderna av den falska eden. Ganska
betecknande är, att man flerstädes på
landsbygden i Tyskland, exempelvis i Bayern, för
detta förfaringssätt använder uttrycket »svära
en kall ed», liksom man kallar en blixt, som
visserligen slår ned men ej antänder, »en
kall blixt».
För förstående av ceremonien bör man
hålla i minnet, att i de flesta länder vid edens
avläggande högra handen höjes i luften.
Åskledareceremonien är vitt utbredd i olika, dock
oväsentligt från varandra avvikande
variationer. Så berättas det från trakten kring
Rhen, att man där är fullt och fast övertygad
om att utan fara kunna svära falskt, om man
vid avläggandet av eden lyckas sträcka ut
vänstra handens pekfinger rakt nedåt
samtidigt som man höjer högra handens fingrar
mot himlen. På detta sätt intränger
visserligen »straffdomen» i kroppen genom högra
handen men går sedan genom den vänstra
ned i jorden. I Bayern höjer menedaren högra
handen som vanligt, men den vänstra hålles
på ryggen med utspärrade, nedåt riktade
fingrar. Folksedkunniga domare bruka
därför ej tillåta den, som avlägger ed, att hålla
vänstra handen på ryggen.
Närbesläktad med denna
åskledareceremoni är ett förfarande, som består i att vid
edens avläggande handens insida vändes mot
domaren, varigenom man anser sig liksom
kasta tillbaka menedens olycksdigra följder.
En egendomlig sammansmältning av denna
tanke med den, som ligger bakom
åskledareceremonien, finnes upptecknad från Bayern,
där överhuvud all slags vidskepelse synes
blomstra yppigt. Bland domarna råder här
den övertygelsen att i de bredare folklagren
den vidskepliga föreställningen är allmänt
spridd, att man kan undgå menedens
verkningar — härvid avser man dock i främsta
rummet den himmelska rättvisan och ej så
mycket den jordiska —- genom att under
eds-avläggandet hålla vänstra handen bakom
ryggen med flatsidan riktad bakåt och flatsidan
på den upplyftade högra handen framåt.
Meningen är här tydligen att genom högra
handens hållning kasta tillbaka
menedsverkningarna samt för den händelse detta ej skulle
vara fullt effektivt, genom vänstra handens
ställning enligt den för åskledareceremonien
giltiga principen avleda menedsverkningarna.
En trovärdig preussisk bonde berättade för
kriminalisten Hellwig, att han kände en
gammal man, som vore färdig att begå mened
när-somhelst. Denne brukade nämligen säga, att
blott han vände högra handens flatsida mot
domaren, så gjorde det ingenting alls, om han
beedigade något som han visste vara osant.
En annan grupp hithörande bruk låter
hänföra sig till den så ofta i folktron
förekommande s. k. syndabocksidén, d. v. s. på
föreställningen att man kan avleda himmelska
eller demoniska makters vrede från den
skyldige till ett annat föremål, vanligen ett djur
eller en sak. Sålunda Derättas det, att hos
rutenerna härskar den tron, att menedarens själ
hemfaller åt djävulen, men att om den som
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
