Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - W. H. Audens diktning. Av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. H. Auden s diktning
satta lägret blir han nedskjuten under själva
bröllopsfesten. Det är brudens bror, som
motvilligt ger efter för moderns hätska
uppfordran till hämnd och fäller honom. När
männen tröttnat hetsar mödrarna dem till
strid på nytt. I detta typiskt audenska
konstaterande utmynnar detta lilla drama om
blodshämndens och krigets förbannelse.
Detta blottläggande av en naken politisk
verklighet gav också rum för groteskt
symboliska uppträden, som i sitt effektiva
utnyttjande av typiskt engelska sedvänjor och
skändningsceremonier från olika public
schools ger något av samma intryck som
scener ur ett surrealistiskt filmmanuskript.
Men sin starka verkan gjorde det
framförallt genom den analytiska demonstrationen
av det sjukdomstillstånd, vari samhället
och därmed varje enskild individ befann
sig. Detta var något som särskilt vädjade
till ungdomen, till deras osäkerhet och
dunkla sociala skuldmedvetande, deras
längtan efter en positiv uppgift. Här framsteg en
av deras egen generation och öppnade deras
ögon för det fruktansvärda i deras, världens
och framförallt Englands situation. Ur
känslan av vanmakt föddes en häftig längtan efter
förändring och pånyttfödelse, och så blev
Auden den radikala ungdomens profet, deras
sökande, ofta tvivlande, allt vidare
assimilerande men ändå häftigt angripande,
målmedvetna talesman.
I »Paid ön Both Sides» framträdde
emellertid inte endast ett nytt diktartemperament
utan också en ny poetisk stil, som bildade
skola, och vars främsta representanter utom
Auden är Stephen Spender och Cecil Day
Lewis. Alla tre har de det lidelsefulla
inträngandet i den sociala verkligheten, medlidandet
och skuldkänslan gemensam. Ur denna
känslo-grund framspirar deras poesi, där idé och
lidelse förenas på ett sätt som erinrar om de
engelska 1600-talsmetafysikerna, framförallt
Donne. Men därtill kommer även ett
dramatiskt element. De koncentrerade bilderna
och paradoxalt sammanstötande ideerna
infogas i en latent dramatisk situation, som
oftast innebär en korsning av psykologisk och
politisk karaktär. Och samtidigt är deras
verklighetsuppfattning irrationell på ett visst
svävande men också modernt vetenskapligt
sätt; derasmetod att utnyttja de fria
associationernas spel, vilket dock i realiteten även
innebär upprullandet och korsandet av många
olika orsakskedjor, ger något allmänmänskligt
abstrakt åt de mest konkreta sinnesintryck
Så heter det till exempel hos Lewis:
Den poetiska visionens natur är att uppspåra de
osynliga sanningar som liksom elektronerna är
verklighetens grundval. Den poetiska inbillningskraften
skall göra sig medveten om de dolda länkar, som håller
vårt universum samman, finna likhet i olikhet och
skapa samband mellan motsägelser. Om diktaren ej
är klärvoajant är han ingen diktare. Ett sådant
begrepp som realistisk poesi är otänkbart.
Auden, som är den mest mångsidige och
högtsyftande av dessa unga diktare, är också
den som har den mest svårtillgängliga och
personliga formen. Och samtidigt är denna
form så ytterligt tidstypisk, nästan ekLktisk,
en tummelplats för tidens mest motsatta och
vittomspännande tendenser. Den eliotska
poesiens konflikt mellan den intellektuella
kritiken och den lyriska impulsen har fått ge
vika för en rastlös expansion, som liksom
salamandern när sig av de olösbara
motsättningarnas eld.
Det är framförallt Audens syn på diktaren
såsom en läkare för det sjuka samhället, som
lett till att han utbildat sin form polyfont
för att nå största möjliga effekt. Den är alltså
i ett avseende fullt medvetet utbyggd som
ett kampmedel i ett klart fattat måls tjänst.
Vad det gäller är att nå största möjliga antal
människor, framförallt största möjliga antal
hämningar, att tränga igenom överjagets
censur och göra det förträngda medvetet för att
på så sätt bidra till samhällets sanering.
Därför har Auden inte blott att uppvisa en hel
provkarta av litterära påverkningar, han har
heller inte dragit sig för att brandskatta och
plagiera psykologiska och medicinska
handböcker, jazzsånger och filmer för att få
material. Detta material är givetvis inget
självändamål, han använder sig av det för att komma
i kontakt med och emotionellt påverka
sinnen, vilka annars skulle vara oemottagliga
för vad han har att säga. Han talar till den
sjuke och neurotiske på dennes eget alltför
livliga och jagade språk, han tar upp
barnrimmets form och smugglar in dynamit, han
skriver satiriskt parodiska jazzsånger, som
också rymmer ett verkligt ehuru
sentimentalt känsloinnehåll, en patetisk, modernt
grotesk version av gamla tiders kärleksvisor.
Han uttrycker sig med den moderna
reklamens propagandistiska elegans eller med en
tidningsledares moraliska förtrytelse. Han öser
också flitigt ur mera värdefulla källor,
använder sig exempelvis av Lawrence’s termi-
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
