Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - W. H. Audens diktning. Av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lindegren
nologi, både »the sovereign touch», den
egeiska kulturen och den dödsbringande
negativa viljan, eller han citerar världskrigsskalden
Owens lyriska testamente: »Poesien ligger i
medkänslan.» Han har kort sagt
vidareutvecklat Eliots poetiska principer och
intentioner så som de framträdde i »Det öde landet»
och dessutom gett dem en praktisk uppgift.
I likhet med Eliot har Auden och hans
grupp djupt känt behovet av en levande
tradition att fullfölja. Men medan Eliot
definierar traditionen opersonligt och klassiskt
som »det medel genom vilket det förflutnas
liv berikar nuets liv» fattar Auden den mera
individualistiskt: som den kontakt man från
sina personliga förutsättningar kan uppnå
med vissa av de döda (eller den äldre levande
generationen) så som de manifesterat sig i
sina litterära verk. Detta måste med
nödvändighet vara ett ganska begränsat antal,
men i gengäld kan man räkna dem som sina
»true ancestors», sina egentliga stamfäder.
Dessa poetiska skyddshelgon är de stora
föregångarna, mänsklighetens andliga
befriare och läkare, samtidigt som de
monumentalt uttrycker vissa väsentliga tendenser i det
egna jaget. Så representerar exempelvis Rilke
för Auden den egna upptagenheten av
sjukdomen och döden, Kafka den ungdomliga
skuldkänslan och kampen mot auktoriteten,
Rimbaud den fantastiska driften med allt
borgerligt. Av engelsmän är det framförallt
Wilfred Owen, Eliot och D. H. Lawrence som
kunnat ge honom denna upplevelse; Owen
som den ädlaste representanten för
krigsgenerationen och skyttegravspoesin, Eliot
som skaparen av den moderna desillusionerade
stilen, för hans moraliska mod och absoluta
ärlighet. Men den som Auden står i den största
tacksamhetsskulden till är givetvis Lawrence.
Lawrence hade ju med en intensitet och bredd
i demonstrationen som ingen annan predikat
det moderna samhället som något mekaniskt,
dött och livsfientligt. Mot samhällets
dödsprocess hade han satt upp individens
spontana liv, ett idealt vitaltillstånd med ett nytt,
fördjupat sexualmedvetande. Läsningen av
Lawrence måste gjort ett oerhört starkt
intryck på den unge Auden, på ett
fruktansvärt sätt ha avslöjat för honom det styrande
Englands — och kanske hans egen — låga
vitalitet. Men samtidigt som han tagit det
djupaste intryck av Lawrence’s personlighet
och reformatoriska idéer har han också tagit
fasta på att denne misslyckades i att upprätta
någon verklig relation med samhället, detta
som för den unge Auden tedde sig som ett
oeftergivligt villkor, ja, det enda nödvändiga.
Utom från dessa förbindelser med sina
»ancestors» har han emellertid hämtat
igenkännande kraft från den allra tidigaste
anonyma diktningen och i sin poesi återupplivat
den medeltida moralitetens och de gamla
hedniska sagornas suggestivt avlägsna
klanger. Slutkören i »Paid ön Both Sides» har
samma stora fria ton som de isländska sagornas
mest korthuggna konstateranden om livet och
döden, samtidigt som moralitetens didaktiska
tonfall ackompanjerar på ett underfundigt
gripande sätt. I sådana dikter uttrycker han
inte endast en önskan att fly till de arkaiska
formerna av erfarenhet, han försvarar också
minnet av rasens samlade erfarenhet i det
omedvetna. De stora vilopunkterna och
utblickarna i hans poesi anknyter alla i själva
verket till detta djupare medvetande, som
ännu existerar i det omedvetna:
Skall minnet ge åter landen,
trappan och stranden,
ansiktet och mötesutsikten?
Skall fågeln flyga,
skall fisken dyka,
och fåret lyda
som fåret plägar?
Kan kärlek minnas
frågan och svaret,
av kärlek ej vägra
oss det som varit mörkt och rikt och varmt erfaret?
Det är detta medvetande som bildar
klangbottnen i ynglingens instinktliv, och det
smärtsamma steget ut i världen med dess
sönderslitande motsatser och konflikter kan
inte helt överdöva denna gamla djupa sång
ur det förflutna. Det är den som hela tiden
ljuder igenom hans diktsamlingar, »Poems»
och »Look Stranger!», och bildar det
försonande komplementet till den bittra
uppgörelsen med ett England i förfall, där
känslodöden och verklighetsflykten utgör den inre
motsvarigheten till det väldiga
industrilandskapets nedlagda fabriker, nedsotade murar
och ömkligt små naturreservat. Den insulära
(och individualistiska) tryggheten är endast
skenbar, utanför gränserna ser han skenen
från »en starkare armés vakteldar». Men ännu
tror han att räddning är möjlig, att alla
människor kan lära sig leva och älska. Han kastar
ut uppryckande paroller som flygblad,
satiriserar visserligen överklassen blodigt, men
är dock ingen människas fiende, endast den
perverterade, dödsbejakande viljans:
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
